|  |
 
start! | billy bragg:
sex, socialism & soccer intervju skivguide
Diverse fakta och nyheter om Billy Bragg finns förnämligt samlade
på: http://www.mindspring.com/~usul/billy-bragg.html | |
|  Sex, socialism och fotboll. En svensk översättning bjuder inte
på samma alliteration som engelskan men budskapet går fram
ändå. Det är Billy Bragg som ger sin syn på världen
och vardagen. Billy Bragg. Arbetarklasshjälten, protestsångaren,
Thatcherhäcklaren, folkrockaren, soulmarxisten från
Barking.....eller som han först kallade sig själv: Enmans-Clash.
"Enmans-Clash". Det är bra. Vi börjar där.Det är tidigt 80-tal. The Clash har gått i graven. De designade kostymerna har, understödda av Thatcher och Reagan, inlett sitt segertåg över världen. En division kostymer beordras att snabbt som attan stärka kontrollen över musikindustrin. Specialagenter med namn som Simon Le Bon eller Nik Kershaw kallas in. På kort tid uppnås en nästan fullständig kontroll som, med undantag för några få incidenter, fortfarande upprätthålls. (Det bör nämnas att Simon Le Bon, som belöning för sin heroiska insats, senare får äran att spela in titellåten till nästa Bondfilm, "A View To A Kill".) Samtidigt, långt ifrån skivbolagskontor och MTV, kuskar en rödhårig "lad" från industriförorten Barking runt i sitt England med en sliten elgitarr som enda sällskap. Det är Billy Bragg. På pubar, på tunnelbanestationer eller som förband till olika heavy metalgäng, överallt pluggar Billy Bragg in sin gitarr. Och från början till slut spelar han med en obändig övertygelse om att det är han själv som är The Clash. Publiken kommer men skivbolagen är minst sagt skeptiska. När det lilla bolaget Go!Discs till slut nappar och den första skivan, "Life's a riot with Spy vs. Spy" (1983), kommer ut är det exakt samma Bragg på skivan som på gathörnet.  Inga sångpålägg, inga studioeffekter, inga kostymer. Bara ett
knippe kärleksfulla och laddade protestsånger framförda
på cockney och med en enda skramlig elgitarr som komp. Det lät som
om skivan var inspelad i en stor hangar. Och i hemlandet var det
överraskande många som gillade det. Enkelheten, den politiska
laddningen och den direkta energin var unik från första början.
Och det har räckt långt. Ända till den senaste skivan "Don't
try this at home", som kom 1991.Men nu är det 1996, som Jan Gradvall brukar skriva. Det är berättigat att fråga om Billy Bragg har något kvar att ge. Jag vet ärligt talat inte. I skrivande stund vet jag bara att Braggs skivor inte har passerat något bäst före datum. Det gör inte bra musik. Och efter att ha läst Martin Hedbergs Braggintervju från årets Roskildefestival vet jag att Billy, som har ägnat några år åt sitt lilla barn, återigen har något viktigt att berätta. Som andra Braggentusiaster vet jag också att den nya skivan dyker upp när som helst. (Den lär ha fått namnet "William Bloke". Håll utkik på Iguanas recensionssida.) Så jag hoppas. För Billy Bragg är ju så mycket mer än den agiterande folkpopsocialisten som också har blivit hans, i brist på ett bättre ord, image. Billy Bragg är en poet. Mr. Bragg från Barking borde för länge sedan ha förärats titeln englands "poet-in-residence". De sköna och påträngande beskrivningarna av sorgliga och vackra livsöden är ju ren poesi. Morrissey, Ray Davies och Damon Albarn i all ära, men den popmusikaliska diskussionsfrågan om vem som bäst skildrar den engelska, och varför inte den svenska vardagen har för mig ett självklart svar: Billy Bragg. 
and groom the distance is greater each day he smokes alone in the next room and she knits her life away" av E R I K R E G N S T R ö M
|