 Sedan Iguana Starts chefsterapeut Erik Regnström fått såväl Evan Dando som Bobby Gillespie att tala ut om sina känsloliv har ryktet gått som en löpeld runt jorden. Rockstjärnorna står bokstavligen i kö för att få lätta hjärtat och berätta vad de egentligen vill säga. Och vi är inte dom som säger nej. Först ut är Robbie Robertson, legendarisk sångare, gitarrist och låtskrivare i The Band, samt Bob Dylans mångåriga trogna vapendragare.
Robbie Robertson |  När jag, R O B B I E R O B E R T S O N, en av världens mest underskattade gitarrister, nu vilar upp mig efter urladdningen med mitt senaste soloalbum Music For The Native Americans, som kom för exakt två år sedan på dagen, har jag fått lite tid över att tänka tillbaka och reflektera över den långa karriär som upptagit merparten av mitt liv. Och en sak som irriterar mig mer än något annat är Bob Dylan - en svag låtskrivare och en ännu sämre gitarrist. Och vad mer, hur ryggradslös kan en artist bli? Bob har konsekvent vänt kappan efter vinden under trettio år, hakat på trender som folkmusik, att skriva egna texter, elektrisk rock, countryrock och så vidare i det oändliga.
1974 var nästa gång Bob behövde vår hjälp, hans karriär var på fallrepet och han gick ner på knä och bad oss kompa honom igen på en ny turné, hans första sedan 1966. >>> |
Den här gången buade ingen men Bob var lika handfallen
ändå, han är i grund och botten en morsgris, helst av allt
skulle han vilja tvinna in sig i mammas kjolar hemma i Duluth. Trots allt det
här hjälpte vi honom på hans skiva Planet Waves men vi
förklarade, så vänligt det gick, att det var sista
gången. Plattan innehåller en av de få riktigt bra
Dylanlåtarna, den snabba, distinktare av de två versionerna av
Forever Young. För vår egen del flöt karriären perfekt och
efter konstnärliga höjdpunkter som liveplattan Rock Of Ages,
coverplattan Moondog Matinee och samlingsplattorna The Best Of The Band och
Anthology beslöt vi oss för att splittra bandet medan vi stod
på den absoluta toppen. Det hela firades med en jättekonsert 1976
med oss själva och en rad artister och allt filmades av Scorsese, mannen
bakom En Natt I New York med Rosanna Arquette och Robert De Niro. Bob, som var
en skugga av sitt forna jag, slut som artist, slut som människa, dristade
sig till att fräckt fråga om medverkan. För gammal
vänskaps skull (om vi någonsin varit vänner det vill säga)
gick vi med på det.
Efter det här tog jag en paus från muciserandet på tio
år, istället sysslade jag med film och lite annat, inte för att
jag behövde jobba, jag var ekonomiskt oberoende med tanke på alla
mina försäljningssuccéer. Under de här åren verkade
Dylan mer förvirrad än någonsin, det stod allt mera klart att
utan mig och killarna i The Band runt sig tappade han kontrollen över sitt
konstnärliga skapande och prövade allt från Vegas-köret
till kristet. Hela tiden log jag i mjugg. Då det inte kom mycket annat av
värde heller på skivmarknaden slog jag till med en soloplatta, det
var 1987. En av låtarna, Broken Arrow, handlar om The Band-medlemmen, och
min älskare, Richard Manuel som begick självmord ett par år
tidigare då jag lämnade honom för en annan man. Ytterligare en
bra låt är Somewhere Down The Crazy River med video regisserad av
Scorsese. Så här är vi nu 1996, jag har fått ordning
på mitt stormiga privatliv, har den rykande färska plattan Music For
The Native Americans ute på diskarna och författar denna
krönika i ett försök att tona ner bilden av mig själv som
världens bästa gitarrist och världens bästa
låtskrivare. R O B B I E R O B E R T S O N
|
Svagast, kanske billigast av allt var då han tog åt sig hela
äran för att ha börjat spela elektriskt 1966 när det var
jag och mitt band, The Band, som dels var dom som övertalade honom till
det och dels var dom som rockade loss lite. Jo, vi kompade Bob under den
turnén och varken jag eller Garth eller Levon eller någon annan i
bandet lät sig bekommas av buropen medan Bob... ja, han grät som ett
barn, bittra tårar rann men doldes av hans svarta solglasögon. Strax
efter det här kände jag att det var dags att göra en egen platta
med The Band, raskt komponerade jag fem låtar och eftersom det var
bråttom och det behövdes några till var jag tvungen att
acceptera ett par tveksamma bidrag specialskrivna av Dylan (som han
löjligt nog kallar sig för att dölja sina rötter, den
judejäveln). Men till nästa platta hade jag skrivit alla låtar
själv och att säga att den, som bara heter The Band, är flera
klasser bättre än Dylanskivan Nashville Skyline från samma
år är väl knappast någon överdrift.