Paul Smith, modedesignern, har sagt att Echobelly andas "självsäker rebelliskhet". Att bandet "fångar det sena sextiotalets gränslösa energi som vi, särskilt i London, håller på att få tillbaka". Peter Buck, R.E.M.-gitarristen, har kört från Seattle till San Fransisco för att se Echobelly live.
   Och Madonna ville nyligen signa bandet till sitt skivbolag Maverick. Det är oklart varför bandet tackade nej, men en kvalificerad gissning gör gällande att Echobelly inte ville ligga på samma bolag som den, minst sagt, påfrestande sångerskan Alanis Morissette ("You oughta know!"). 		Indisk-engelska Echobelly har nu släppt sin andra LP, "On" (Rhythm King/Sony) vilket får mig att minnas en händelse på 1994 års Hultsfreds festival. Efter Echobellys utmärkta spelning vandrade jag runt på backstageområdet och fick syn på Debbie Smith, bandets svarta, lesbiska kompgitarrist. Debbie, som är kortsnaggad och gillar svarta kostymer, kan lätt misstas för en vanlig popmusiker, av manligt kön. Vilket Debbie själv verkar tycka är rätt kul. På backstageområdet var kön till damernas obefintlig men Debbie valde ändå, utan att tveka, herrarnas bekvämlighetsinrättning.
   Om nya LPn "On" kan sägas att den är tyngre och mognare än debuten "Everyone's Got One" (förkortas EGO). Smithsinfluenserna finns kvar men det anslaget känns mer avslappnat den här gången. De mest politiska texterna är borta och Sonya Madans bedårande röst har blivit ännu bättre. Echobellys trallvänliga gitarrpop är inte det minsta nydanande, men med den svängiga singellåten "Great Things" på hög volym så är sådana invändingar rätt så betydelselösa.

ERIK REGNSTRÖM