Iguana jukeboxar del 1: Kulturskandal  För den som vill ta del av New Yorks rika kulturliv är jukeboxbarerna numera ett lika tungt inslag som muséerna och teatrarna. Iguanas Erik Regnström förklarar varför och efterlyser samtidigt ett stärkt engagemang för den orättvist förbisedda jukeboxkulturen i Stockholm. En het sommarkväll på baren Mercury Lounge i slutet av Houston street i New York. I ett hörn av den fullpackade lokalen står folk i kö för att få mata in sina mynt i barens jukebox som uteslutande är fylld med soulklassiker från Motown och Stax. De inbitna soulmusikentusiasterna bokstavligen skakar av lycka när deras favoritlåtar hörs ur högtalarna. De ger varann uppskattande komplimanger för de smakfulla låtvalen. Vid stängningsdags är det alltid jukeboxens el som slås av sist. Det är policyn på Mercury Lounge. Om jag inte inte visste bättre skulle jag tro att ovanstående episod utspelade sig någon gång under jukeboxens första guldålder, mellan 1955 och 1965. Men efter en veckas närstudie av New Yorks exceptionellt välmående jukeboxkultur kan jag intyga att det handlar om 1995. Och Mercury Lounge är långt ifrån den enda New York-baren som erbjuder sina gäster en musikautomat med ett intressant och inspirerande låturval. Romantik I New York har jukeboxkulturen alltid varit levande och för närvarande upplever den ett trendigt uppsving. Varje bar med självaktning profilerar sig med en välmatad och gärna starkt genrespecialiserad musikmaskin. På Madison Pub är jukeboxen sprängfylld med bland annat Frank Sinatra, Ray Charles, Tony Bennett, Ella Fitzgerald och Nat King Cole. Om du sätter dig där vid ett fönsterbord, en regnig eftermiddag med en drink, och kör igång Gershwins romantiska "Rhapsody In Blue" så är det hundra gånger mer New York än alla musei- och teaterbesök du kan tänka dig. I Stockholm Men hur är det i Stockholm? Efter att ha sonderat det erbarmliga stockholmska jukeboxutbudet så anser jag faktiskt att det är berättigat att tala om en kulturskandal. Jag är fullt medveten om att de flesta stockholmare i bästa fall ser jukeboxen som ett nostalgisk museiföremål.I värsta fall ses den som en stämningsdödande, kitschig apparat som bara kan spela Europes "The Final Countdown" eller någon annan gammal landsplåga från Absolute Music samlingarna. Diskriminering Dessa missuppfattningar, och det urusla jukeboxutbudet i stan, är resultatet av flera års kulturell diskriminering. Istället för att ge stockholmarna chansen att avnjuta frukterna av en välskött jukebox med profilerat låturval har krögarna satsat på opersonlig skvalradio, pinsam karaoke eller oavbrutet technoslammer. Med insikten om jukeboxens inneboende potential i färskt minne finns bara ett ord för att beskriva den stockholmska jukeboxsituationen - kulturskandal. När ska Stockholm ge jukeboxen dess berättigade upprättelse? Med litet tur, och ett kanske nyvaknat läsarengagemang, är det nog bara en tidsfråga. Rätta mig om jag har fel, men liksom tyngden har sin lag har även trenden sin. Ska vi tippa att jukeboxtrenden från New York når Stockholm någon gång i början av maj, 1996? Eller har vi kanske redan nu några krögare som aspirerar på att vara först i Stockholm med en anständig jukebox. Jaså? Då ska jag bara gå och växla till mig en trave mynt så kommer jag ner alldeles strax. ERIK REGNSTRÖM Jukeboxningen fortsätter här: 
 |