JUKEBOXNING del 2 - en guide till Stockholms
glesnande jukeboxvegetation av Mikael Hols "Kulturskandal!", utropar Erik Regnström i den föregående artikeln om juxeboxar i Stockholm. Han har varit i New York och upplevt en blomstrande jukeboxkultur, där det personliga och uppdaterade urvalet av låtar i många jukeboxbarer bidrar till att förhöja eller befästa den speciella New York-atmosfären. Och i Stockholm? Har vi någon motsvarighet i vår egen miljonstad? Efter att ha sonderat terrängen i Stockholms innerstad från norr till söder är det inte utan att jag måste ge Regnström rätt på flera punkter. Låturvalet är i nio fall av tio opersonligt, av osorterade-hits-karaktär, ofta av äldre datum (inget fel i det i sig, men här talar vi mycket 80-tal med utgånget bästa före-datum). Jukeboxarna blir också färre och färre. Många krögare och kaféägare minner sig ha haft en jukebox en gång, men gjort sig av med den. En uppskattning av antalet ställen med jukeboxar i Stockholms innerstad landar kring 25-30. På skräckexemplet Café Tivoli på Söder möts jag av en fin vinyljukebox på central plats i lokalen, bara för att upptäcka en lapp med texten "dekoration". Oansvarigt. Vid förfrågan berättar personalen att de tröttnade på att höra fulla grabbgäng spela samma låtar tio gånger på en kväll. Detta är visserligen förståeligt, eftersom jukeboxens hiskeliga urval kröns av "Fågeldansen", men mitt försynta förslag blir att man istället fyller jukeboxen med en något intressantare, mer slitstark uppsättning 45-varvare. Vid ett annat tillfälle får jag ett tips om en bra jukebox på en adress i Gamla Stan. Det visar sig vid mitt besök att den togs ur bruk för 10(!) år sedan. Sådant är läget. Det står still i jukeboxvärlden. Det enda område där det rör på sig är köp och sälj-marknaden, där gamla originaljukeboxar auktioneras ut till svindlande belopp. Men detta är till föga gagn för oss som bryr oss mer om det musikaliska innehållet än om det estetiska och antika värdet som sådant. Jukeboxen har blivit ett museiföremål.  Orsakerna till detta är i och för sig ganska
uppenbara. På 50-
och 60-talen kunde jukeboxen fungera som en samlingspunkt för dem som
ville höra nya singlar som inte spelades på radio. Många
saknade också grammofon. Nu när all slags musik sköljer
över oss ur alla tänkbara medier, och varje bar med eller utan
självaktning har en stereo bakom disken, är det inte av detta
skäl man låter sin femma rassla ner i en jukebox. Jag vill dock
hävda att en bra fungerande jukebox kan vara väl så profil- och
stämningsskapande som andra, till synes mer självklara
inredningsdetaljer. För att inte tala om det sociala värdet. Finns
det ett bättre läge för kontaktskapande än att mötas
framför en jukebox och börja diskutera låtval? Det skulle
möjligtvis vara toalettkön. Detta förutsätter
förstås att det finns något roligare än en greatest
hits-samling med Peter Cetera att nagelfara. Innan jag definitivt förpassar vår jukeboxkultur till de sälla jaktmarkerna, ska jag dock framhålla att det finns ljusglimtar. Några få krogar och kaféer som har tänkt till och anpassat urvalet till dess publik och profil (läs om dem längre ned i guiden). Men de är för få. Borde det inte vara en lockande tanke för till exempel Fasching att fylla en jukebox med ett smakfullt urval jazzsinglar, eller för Hannas Krog att, kanske med skivbolagens bistånd, preparera sin med svensk indiepop. Bara en tanke i all välmening. "Det kostar mer än det smakar". Det är säkert ett vanligt motargument, men jag tror att det på lång sikt skulle löna sig att ta ett sådant initiativ. Det är faktiskt något speciellt med det rasslande ljudet av en femkrona som glider ner i springan, den estetiska upplevelsen av en vinylsingel som lägger sig tillrätta på en dammig skivtallrik, det lätt burkiga, raspiga ljudet från en noga utvald favoritlåt. Det är också en personlig nischning, ett budskap till den övriga barpubliken: "Hej, det var jag som valde den här obskyra baksidan med The Incredible Fartknockers. Jag är med."  Kommen så här långt i guiden känner jag att jag bör redovisa kriterierna för IGUANAs jukeboxomdömen. Det finns trots allt en viss subjektivitet i åsikten att CD-samlingen Soft Metal Ballads inte hör hemma i en respektabel krogmiljö. Om någon miljö över huvud taget. Vad jag i första hand ser som berömvärt är hur väl jukeboxmusiken passar in med miljön i övrigt, i andra hand, det är ofrånkomligt, hur väl den passar in med min musiksmak. Sedan är jag av den kanske konservativa åsikten att en jukebox bör innehålla singlar. Ett litet smakfullt urval singlar (finns faktiskt även i CD-format kan jag upplysa jukeboxinnehavarna om) är alltid roligare än den bombastiska åsynen av hundra fullmatade CD-skivor, där 90% av låtarna inte lämpar sig för att spisas på lokal. Ett annat kriterium är huruvida jukeboxen är hyrd eller inköpt. I det förstnämnda fallet betyder det vanligen att uthyraren (det finns några få som totalt dominerar marknaden) också tillhandahåller skivor. Ofta innebär detta i praktiken att krogen låter uthyraren helt bestämma utbudet, ett scenario som är dominerande i kategorin "opersonliga jukeboxar". Vissa av dessa jukeboxar har dock oväntade inslag och ibland förekommer en viss nischning i urvalet. Det ger plus i marginalen. Jag ska också säga att detta är en ganska täckande, men ej fullständig lista över offentliga jukeboxinnehavare. Förslag via e-mail emottages med glädje.
För övrigt vill jag bara önska god jukeboxning, med hopp om en ljusare framtid. Klicka på Guidesymbolen nedan och se en genomgång av Stockholms Jukeboxutbud. |
