Vi kör mot West Grand Boulevard 2648 i Detroit, Michigan. På väg till Motown Recording Studio. Hitsville U.S.A.

Soulmusikens drömfabrik som på 60-talet producerade Martha and the Vandellas, The Supremes, The Four Tops, Smokey Robinson och Marvin Gaye. Berry Gordys popindustriella miljonkoncern som fick talangerna att blomma och världen att dansa. Vi är på väg med "Heatwave" och "Mercy, mercy (the ecology)" i bilstereon.
  Vi passerar General Motors skyskrapa och svänger av mot ett av bilstadens många sorgligt nedslitna bostadsområden. Efter några kvarter med bruna småvillor av bortruttnande trä parkerar vi och går sista biten förbi en övergiven park med rostiga lekplatsställningar. Parken leder statistiken över Detroits mest populära mordplatser, får jag veta två dagar senare.

Så står vi där, på den spruckna trottoaren utanför det som finns kvar efter att Motown Records flyttade till det soliga Kalifornien på 70-talet. "The Motown Museum", Gordys urspungliga studio, står kvar som på en gnutta helig mark mitt i Detroits gråa misär. Här på gräsmattan utanför det lilla huset svalkade sig Diana Ross med en glass efter att The Supremes spelat in "Where Did Our Love Go". Nu letar en hund efter något ätbart i rabatten framför museet. Vi går in.
  Damen i den lilla biljettkassan ser ut som hon själv kan ha körat bakom The Marvelettes 1964. Hon är stilig men verkar allmänt uttråkad när hon släcker sin cigarett och tar emot våra fyra dollarsedlar. Hon leder oss till ett mörkt rum med TV, video och tolv stolar. Vi är dagens första museibesökare och får ensamma se en femminuters dokumentär om skivbolaget Tamla-Motowns historia. När ljusen tänds och det är dags att se själva studion upplyser Marvelettesdamen först om souvenirbutiken i husets övervåning. Sen pekar hon mot källartrappan.

Motownstudion. Bolagets hjärta som pumpade ut hitsen, klassikerna, känslorna. I den här ombyggda källaren trollade Marvin Gaye fram gatusnacksintrot och grunderna till den mäktiga "What's goin´ on". Jag känner på en av de slitna, men äkta, mikrofonerna. Utan guide studerar vi den dammsamlande studioutrustningen och känner på några av de intystnade instrumenten. På väggen hänger en vit elbas. Kan ha varit den som James Jamerson använde 1966 när The Four Tops sjöng "Standing in the Shadows of Love". Kontrollrummet är tapetserat med ett gigantiskt foto av en ung och skrattande Smokey Robinson i just samma kontrollrum.
  I Motownmuseets övervåning ser vi guldskivorna, bilderna, omslagen, affischerna, listorna och originallogotyperna till Motowns alla underetiketter. Och det lilla souvenirståndet. Ur en högtalare strömmar The Temptations. När vi gått runt och granskat bland annat bilder av Gordys turnerande artistpaket, "The Motown Revue", utanför Apollo Theater i Harlem, 1965, stannar vi för att se på den ekologiskt medvetna "Rare Earth" logotypen från tidigt 70-tal.
  Då kommer en skrikig kanadensisk högstadieklass in. En förtvivlad lärare försöker hålla sina bråkiga ungar i schack. Deras guide börjar okoncentrerat berätta om Motowns historia. Bara tre barn stannar kvar och lyssnar. Dom andra står redan i grannrummet och skrattar hysteriskt åt en bild på Michael Jackson från 1981 eller 82. Vi går snabbt till souvenirståndet, köper våra T-shirts med "Motown-Hitsville U.S.A." tryck, och skyndar ut.

När vi går ut mot bilen är känslorna blandade. Vi har kommit ut från soulmusikens ursprungliga Mekka. Men området runt den forna hitsmedjan är fortfarande lika nedslitet depressivt som när vi gick in. För 25 år sen köade Detroits afroamerikanska ungdom här utanför för att bli upptäckta som nästa soulstjärna. Nu måste de flesta gå omkring och vänta på nästa ranson statliga matkuponger. Tiderna förändras.

ERIK REGNSTRÖM