|
The Soundtrack Of Our Lives: Welcome To The Infant Freebase The Wedding Present: Saturnalia XTC: Fossil Fuel - The XTC Singles 1977-92 The Lemonheads: Car Button Cloth Kula Shaker: K Chris Isaak: Baja Sessions John Cale: Walking On Locusts Billy Bragg: William Bloke R.E.M.: New Adventures In Hi-Fi Suede: Coming Up bob hund: Omslag: Martin Kann Fint Tillsammans: Med drömmen som ström |  |
The Soundtrack Of Our Lives: Welcome To The Infant Freebase (Telegram/Warner)  Nu har Kent fått konkurrens på tronen som världens bästa svenska rockband. Mina förväntningar inför den här skivan var skyhöga efter vårens ep "Homo Habilis Blues" och till min glädje infrias de till fullo. "Welcome To The Infant Freebase" är nämligen ingenting annat en ett mästerverk. The Soundtrack Of Our Lives bildades ur spillrorna av det sorgligt underskattade Union Carbide Productions. Redan UCP:s tredje album, "From Ignorance to Influence" vittnade om den musikaliska explosion som nu har fått sin fullständiga utblomning. The Sountrack Of Our Lives stjäl friskt från rockhistorien. Även om grunden fortfarande någonstans är Stooges, MC5, Stones och Doors har de på den här skivan grävt så djupt i sina skivbackar att det blir meningslöst att rabbla influenser. Resultatet är tjugo låtar på sjuttio minuter som innehåller allting som gör att jag älskar rock'n roll, nämligen melodier, sväng och sinnesutvidgande utsvävningar. Det finns dessutom ingen svensk sångare som kan behandla det engelska språket som Ebbot Lundberg, bara låttitlarna är en fröjd. Eller vad sägs om "Confrontation Camp", "Magic Muslims" och "Embryonic Rendezvous" för att bara nämna ett fåtal. "Welcome To The Infant Freebase" känns så här långt som en av 90-talets största svenska stunder och det finns låtar på den som Noel Gallagher gladligen skulle spöa upp någon för. Köp! Daniel Hedrén The Wedding Present: Saturnalia (Cooking Vinyl)  Wedding Present är ett band som är "av". Bara det faktum att de inte varit föremål för någon artikel i Sound Affects, Sveriges främsta popnördtidning, sedan deras premiärnummer 1988 säger allt. Det finns därför ingen anledning att tro att det blir någon rusning till affärerna då Weddos kommer med en ny platta. Jag tycker heller inte att man skall rusa dit men har man vägarna förbi och är vid kassa finns det anledning att kolla in "Saturnalia". Den är det bästa de gjort sedan "Seamonsters" (1992). Tiden där emellan har fyllts med det vansinniga men berömvärda projektet att ge ut en singel varje månad under ett år (1993, finns samlat på Hit Parade 1 & 2) samt plattan "Watutsi" (1994). Vissa av singlarna var bra, andra var det inte. "Watutsi" var inte speciellt bra. Därför var det roligt när Weddos i våras kom ut med mini-CD:n "Mini". Här var David Gedge och hans mannar (och numera en kvinna) i bättre form än på länge. Jag hade därför vissa förväntningar på "Saturnalia" som inte uppfylls fullt ut. Även om konceptet har varit det samma sedan "Bizarro" (1989) - jangliga gitarrer, distorsionsutbrott och Gedges halvkassa röst - saknas vassheten och laddningen som fanns på "Bizarro" och "Seamonsters". Detsamma gäller även Gedges texter. Gedge, som borde vara bortåt 35, skriver fortfarande som om han vore 20. Det handlar antingen om att bli blixtförälskad eller att bli övergiven av flickvännen. Skilsmässor och snoriga barn är helt frånvarande. Det skulle kunna vara patetiskt men med Gedges röst och musiken blir det charmigt. Det är svårt att plocka ut några speciella låtar då de flesta har samma karaktär. De som sticker ut mest efter ett par lyssningar är "2, 3, Go" och "Real Thing" som båda har Weddos typiska kännetecken; trevliga melodier med gitarrmangel. "Saturnalia" är inte oumbärlig, men visst - den har ett existensberättigande i skivsamlingen. Fredrik Sandgren XTC: Fossil Fuel - The XTC Singles 1977-92 (Virgin)  Virgin har åter gett ut en samling XTC-singlar. Sedan tidigare finns "Waxworks/Beeswax: Some Singles/B-sides 1977-82" (1982) och "The Compact XTC: The Singles 1978-85" (1987). "Fossil Fuel", som av konvolutet att döma inte har gjorts under medverkan av XTC själva, vänder sig till två typer av lyssnare (förutom de fanatiska XTC-fansen). De som sporadiskt följt XTC och de som aldrig hört dem. Till dessa har jag bara ett råd. Köp! Hyser man den minsta kärlek till klassisk brittisk pop finns det ingen anledning att tveka. Här finns ett hyfsat tvärsnitt av bandets karriär. Från intensiv powerpop under det sena 70-talet till 80- och 90-talets mer sofistikerade låtar. En utveckling som aldrig inneburit kvalitativa bottennapp. XTC:s adelsmärke är i stället en hög och jämn nivå på musik och texter. Det enda som kan tänkas störa de som är helt obekanta med XTC är 80-talsproduktionernas plastiga ljud. Problemet med skivan är att den verkar ha gjorts med vänsterhanden. Eftersom det redan finns två singelsamlingar borde Virgin gett oss en mer komplett bild av XTC. Även om singlarna generellt är bra saknar jag utmärkta b-sidor som "Blame the Weather" (1982) och "In Loving Memory of a Name" (1983), liksom albumspår som den Brian Wilson-doftande "Chalkhills and Children" (1989). Med på skivan finns heller inga av de jazzinfluerade låtar som funnits på alla album från början av 80-talet och framåt. Det saknas också exempel på bandets mer experimentella sida samt något från deras psykadeliska projekt, "The Dukes of Stratosphear". Det är alltså inte hela XTC:s förmåga som lyfts fram på "Fossil Fuel". Men innehållet räcker gott som introduktion till bandet och inte minst i väntan på nästa album som lär komma senare i höst eller i vår. Fredrik Sandgren The Lemonheads: Car Button Cloth (Warner) När Evan Dando var liten fick han i uppgift i skolan att fylla badkaret med vatten och lägga ner saker för att pröva vad som flöt och vad som sjönk. Han la ner en leksaksbil, en knapp och en trasa. Allting sjönk och det är denna episod som titeln anspelar på. Nu är Evan stor, men inte lastgammal och det är inget gott tecken att ett relativt ungt band väntar tre år med att ge ut en ny skiva. Den håller sig visserligen flytande, låt vara nätt och jämnt. Någon utveckling har inte skett sedan senaste CD:n "Come on feel The Lemonheads". Låtarna pendlar mellan pop, rock och country och mycket är bra men ingenting är lysande. Jag gillar inledande "It's all true", den mystiska "Hospital" och vaggviseliknande "C'mon daddy", medan många av de snabbare sakerna ("Something's missing", "One more time", "Tenderfoot" och "6ix", vars text handlar om filmen "Seven") verkligen går på tomgång. Ett par coverlåtar flyter in väl i ljudbilden och låter som Dando-kompositioner och sedan avslutas skivan med en hopplös instrumental. Problemet med den här CD:n är egentligen inte att den inte är bra, utan att jag hade väntat mig mer. Det känns som om Evan Dando inte har ansträngt sig så mycket som han borde ha gjort. Han kan nämligen vara genialisk, det visar han på låten "My drug buddy" från genombrottsplattan "It's a shame about Ray". På den finns textraderna "I'm too much with myself / I wanna be someone else" och hela sången berättar en historia som liknar en minfilm eller någonting. På "Car Button Cloth" finns inga minifilmer och det är kanske därför ögonen rycks ifrån texterna till den intilliggande uppgiften att Keith Richards son Marlon varit med och gjort CD-häftet. Claes Holmström Kula Shaker: K (Sony) I brittisk musikpress har Kula Shaker varit föremål för kanske den massivaste hypen sen Oasis släppte "Supersonic". Nu liksom då är det dessutom helt befogat. "K" är ett helt fantastiskt debutalbum. För dem som har missat det, handlar det alltså här om psykedelisk rock'n roll av bästa märke med sitarer, kongas och, ja, hela köret faktiskt. Dessutom är bandnamnet hämtat från en legend om en indisk kejsare. Trots allt detta är det ändå melodierna som gör starkast intryck på mig och det är nästan omöjligt att inte nynna med i refrängerna i till exempel singelspåren "Hey Dude" och "Tattva" och då ska man veta att den senare har en refräng som består av ett indiskt mantra. Frontfiguren Chrispian Mills som har begåvats med både talang och utseende, sjunger som Ian Brown från Stone Roses skulle gjort om han kunnat sjunga ut och pricka toner samtidigt. Stone Roses är för övrigt det samtida band som det ligger närmast att jämföra med; fantastiskt groove, klassiska poplåtar och massor av attityd. Men där Stone Roses kom från en introvert scen som urartade i anonym shoegazing kommer Kula Shaker från en som med Oasis erövrat stadiumrocken. För att hitta fler referenser till Kula Shakers musik får vi precis som när det gäller den övriga britpopscenen söka oss bakåt till 60 - och 70 - talet. Beatles cirka "Revolver" och "Sgt Pepper" är svåra att inte nämna, för att inte tala om George Harrisons Indien-tripper. På vissa håll låter det dessutom som Pink Floyds tidiga 70 - tal och om man vill vara riktigt poparkeologisk hittar man i "Hey Dude" kul vinkar åt Bowies "Suffragette City" och "All the Young Dudes" samt (återigen) Beatles "Hey Jude". Det är alltså, och här kommer min enda invändning mot "K", egentligen inte mycket nytt under solen. Men det känns inte så viktigt för Kula Shaker har gjort en strålande platta att förlora sig i. Efter att ha hört den gruvar jag mig ännu mer över att jag istället för att se bandet på Lollipop valde att ta ett svalkande dopp i Getaren efter den intensiva Bob Hund - spelningen. Daniel Hedrén Chris Isaak: Baja Sessions (Warner)  Det här hade kunnat bli den perfekta verklighetsflykten i höstmörkret. Chris Isaak och hans vänner stoppar gitarrerna i baksätet på cabrioleten och drar söderut. Mot Mexiko, mot solen, mot romantiken. På vägen ner skruvar de in sin favvostation på AM-bandet, radiostationen som mest spelar smakfullt utvalda och tårdrypande femtiotalsklassiker. Mellan Orbison och Sinatra smyger DJ:n in en och annan hackig mexikoschlager för att skapa den rätta, tillbakalutade stämningen. Allt är upplagt för ännu en skön vistelse i den sorgliga men vackra värld som Chris Isaak ägnat mer än tio år åt att besjunga. Men någonstans på vägen går det åt pipan. Visst, Chris och bandet kom fram till byhålan Baja, nära den mexikanska gränsen. Och veckorna där var säkert fantastiska. Men för oss som blev kvar i ett allt kyligare Sverige krävs det mer än de här bitvis ganska avslagna inspelningarna för att hålla värmen uppe. På förra årets "Forever Blue" handlade låtarna om den verkliga kvinnan i Isaaks liv. Och om hur hon svek och lämnade honom. Chris Isaak var bitter och ensam. Den skivan är hans bästa. Uppföljaren är en besvikelse. Jag kan förstå om Chris Isaak vill koppla av och spela några Orbison- och Dean Martincovers på beachen. Blandat med nyinspelningar av egna, tidigare alster låter det bra, vackert och stilrent. Men tyvärr, det är just bara femtiotalsesteten Chris Isaak vi får träffa på "Baja Sessions". Den gråtande, blödande romantikern Chris Isaak verkar ha stannat kvar hemma i San Francisco. Erik Regnström John Cale: Walking On Locusts (Hannibal/Rykodisc) En ny skiva med John Cale får inte precis världen att stanna. Inte ens om det är sex år sedan den senaste i rockgenren. Och det är precis som det ska vara. En John Cale-skiva ska smyga sig på och bli en väl bevarad hemlighet för den innersta kretsen. Denna gång undrar jag förstås om ens de kommer att bry sig så särskilt mycket. "Den första rockskivan sedan 'Honi soit' från 1981" försöker skivbolaget att locka med i pressreleasen, men så mycket rock rör det sig nu inte om. Däremot är jämförelsen med den skivan adekvat så tillvida att det nu, liksom då, handlar om en resa mot radiovänliga territorier. Peter Gabriel-land närmare bestämt, det där landet som styrs av smakfullhet och duktighet, samt en smula tristess. Förgäves spanar jag efter de bisarra, egensinniga inslagen, som förr eller senare brukar dyka upp på Cales alster. Utifrån en skiva med John Cale brukar man ganska väl kunna säga hur han mår. Om det stämmer här så mår han lite så där lagom bra. Vilket säkert är trevligt för Cale själv, men förödande för konstnärligheten. Efter en halv skiva med radiovänlig pop tar det sig dock mot slutet och "Circus" är en riktigt njutbar låt med nerv. En platta som låter vuxen är annars det bästa slutomdöme jag kan ge. Mikael Hols Billy Bragg: William Bloke (Cooking Vinyl) Ett långt upphåll kan bli ödesdigert i popmusikens värld. När det väl är dags för återkomsten kan tiden bli en grym måttstock. Artisten hyllas antingen som den förlorade sonen eller så förpassas han till de musikhistoriska arkiven. "Tyvärr, du behövs inte längre, men tack för lång och trogen tjänst ändå". Billy Bragg är den förlorade sonen. Och hans återkomst, "William Bloke", är utan tvekan värd att hyllas. Min första impuls när jag lyssnar på "William Bloke" är att i recensionen citera alla plattans texter. Sedan Braggs nu fem år gamla "Don't Try This At Home" har knappast något band presterat ett så bra texthäfte. I Braggs fall är egentligen "diktsamling" ett mer träffande namn på det lilla pappersblad som ligger i CD-skivans plastkonvolut. "I used to want to plant bombs at the Last Night of the Proms But now you'll find me with the baby, in the bathroom With that big shell, listening for the sound of the sea" Låten heter "Brickbat". Det är högklassig Bragglyrik. Med bara några enkla och vardagliga ord, en stillsam elgitarr och sparsmakat vackra stråkar sammanfattar Bragg sina fem senaste år. Berättelserna på "William Bloke" utspelar sig oftast i hemmets inte alltid så lugna vrå. Och vuxenlivet med barn och snabbköpsköer blir i Braggs värld något vackert, rent av romantiskt. Den unga och arga Herr Bragg som omvärlden lärde känna för drygt tio år sen är idag betydligt mer lågmäld. Men politisk, som i den Dexy's-doftande singeln Upfield, det tänker han fortsätta vara: "And when I woke next morning, I vowed to play my part I´ve got a socialism of the heart, I've got a socialism of the heart" För övrigt så undrar jag om det kan vara samma otrevliga kille som Damon Albarn sjöng om i "Charmless Man" som nu dyker upp hos Bragg i den avslutande skalåten(!) "Goalhanger": "He's got the natural arrogance of an exclamation mark And he wishes his bite was as big as his bark". Erik Regnström R.E.M. New Adventures In Hi-Fi (Warner) Stockholm, September 1996 Hej Pete, Mike, Bill och Michael! Pete, Mike och Bill lär knappast veta vem jag är, men Michael, du kanske minns en kväll på Athenspuben The Globe. Det var dagen före S:t Patricks Day, 1990. Jag var den där osäkre, lätt berusade, studenten från Sverige som du småpratade med över en pint Guinness. Vi pratade om Er konsert på Göta Lejon och att du precis hade blivit tvungen att flytta från den där övergivna kyrkobyggnaden. Minns du? Njaa, antagligen inte. Tack för tipset att kolla in den där Michelle Malone i alla fall. Du hade rätt. Hennes grej var klart Patti Smith-influerad. Nya skivan är ju fenomenal. Det sägs att långa resor och äventyr i den yttre verkligheten kan framkalla intressanta inre resor. Resor kan, liksom brev, ha en rent terapeutisk effekt. Man lär sig mer om sig själv än om det man ser på vägen. Och rätta mig om jag har fel, men efter par år på yttre, och kanske inre, villovägar verkar Ni ha hittat hem igen. Det värmer hjärtat. Livet handlar ju ofta om att lära sig sin inre geografi. Vadå "villovägar", kanske Ni undrar? Jag svarar bara "Monster". Handen på hjärtat, de där grungeutflykterna var inte helt rätt för R.E.M., eller hur? Jag hade viss anledning att vara orolig inför den här plattan men när jag fick höra underverk som "E-Bow The Letter", "Be Mine" eller "Electrolite" så lugnade jag ner mig. "Skönt, R.E.M. är R.E.M. igen", myste jag. Nu hoppas jag att hela världen får chansen att höra "New Adventures in Hi -Fi". För det är den värd. Världen, alltså. Men varför ger jag då inte "New adventures..." full pott, frågar Ni nu? "Är skivan inte aningen för lång", blir min motfråga. Över 65 minuter, det finns det knappast någon som klarar att fylla med högklassigt låtmaterial, eller hur? Så nu finns svackorna med ("Low Desert" bl.a.). Och där naggas mitt positiva helhetsintryck i kanten. Å andra sidan är ju låtar som "Leave" och "Bittersweet Me" så bra att jag försöker slå frivolter framför stereon. Tack för en eminent skiva. Cheers, Erik Regnström Suede: Coming Up (Sony)  Jag ska villigt erkänna att jag hade vissa förväntningar
på den här skivan, Suedes tredje sedan debuten 1993. Jag hör
inte till dem som som tyckte att den förra, "Dog Man Star", var
pompös som ett Rush på studiebesök i Stonehenge - jag såg
mer ett popband som ville utvecklas. När jag lyssnar på "Coming Up" framträder ett par problem med Suede, och det handlar inte om något britpopkrig utan om något mycket viktigare: texterna och Brett Andersons sång. Bretts röst är faktiskt häpnadsväckande endimensionell. Till skillnad från sina hjältar David Bowie och Scott Walker har han bara ett röstläge och det är ett distanserat sådant. Det är ingen klassisk rockröst. Sången fladdrar omkring någonstans i fjärran och kommer aldrig nära inpå lyssnaren, vilket inte bara beror på mixningen. Och texterna: en lyssning tillbringade jag med att bara försöka snappa upp vad sångerna egentligen handlar om. Men ingenting fastnar. Liksom på förra plattan frodas intresset för stjärnkulten (två låtar med "star" i titeln), i övrigt är det bara en ynka rad som dröjer sig kvar: "We are young and not tired"", vilket säkert är ärligt menat. Konsekvensen av dessa problem är att Suede inte blir bättre än sina låtar. De har inga extrapoäng att hämta på utlevelse eller minnesvärd lyrik. Hittills har det fungerat tack vare ett pärlband av ypperliga singlar och ytterligare ett par fullträffar på varje skiva. De misslyckas inte direkt nu heller. Inledande "Trash" är en bra singellåt som faktiskt växer med fler lyssningar. Om Suede är förnuftiga blir nästa singel den minst sagt Bowiedoftande "Beautiful ones", om de vågar lite mer satsar de på min favorit i popavdelningen, "Star crazy", som toppas av en lysande refräng. Så långt allting väl. Det knepiga börjar egentligen med balladerna. Det finns fyra sådana här och ingen är i närheten av den episka "The asphalt world" på "Dog Man Star". "By the sea" lovar mycket men håller tunt, "Picnic by the motorway" är en bra titel och en bra låt, men den förstörs av att man crazat till det med röstförvrängare i studion. Det känns sedan trist att behöva tala om låtstölder - jag sväljer gärna att refrängen i "Filmstar" börjar precis som "Across the universe" och att la-la-la-konceptet i "Beautiful ones" kalkerar Bowies "Starman" - men när refrängen i avslutande "Saturday night" är Claptons "Wonderful tonight" ton för ton går det inte att tiga längre. Dödskallemärkning. Det känns löjligt att ens spekulera i vad gitarristen och låtskrivaren Bernard Butlers avhopp betytt för gruppen. Helt klart är dock att gitarrerna håller en betydligt lägre profil denna gång. Det är även troligt att han aldrig hade kommit upp med en låt som "The chemistry between us" som är det slappaste Suede någonsin gett ut, en easy listening-betonad ballad som låter som det näst svagaste spåret på en skiva med Gene. Ribban kunde ha lagts högre om man säger så. Mikael Hols bob hund: Omslag: Martin Kann (Silence)  bob hund har för mig alltid varit sommar, Piggelin och ett lite charmigt
plojband på en festival någonstans i Sverige. Det har räckt
för mig. Att de skulle vara ett av Sveriges bästa liveband har jag
aldrig riktigt förstått och eftersom jag tyckt att de varit lite
för skojiga på scen äger jag ingen bob hund-platta. Jag förbryllas dock omgående av deras nya alster. Allt det kaotiska jag mött live tonas ned till närmast obefintlighet. Det låter konventionellt och ganska välpolerat, inte alls som jag föreställt mig bob hund i studio, ända tills Thomas Öbergs gnälliga stämma tonar fram. Melodierna är glada och muntra men i bakgrunden finns en mur av ångest; inte lidande som hos Kent utan en ångest som går att göra någonting åt. Musiken är enkel och komplex på samma gång. Melodierna kommer inte av sig själv. Ofta är de gömda i arren och hittar man dem känns de riktigt melodiösa. Ett problem är att varje låt i sig drar åt olika håll. Intro, vers, brygga och refräng är begrepp som inte räcker till när en bob hund-låt ska beskrivas och ibland staplas intrycken på varann i för rask takt, så att man inte har en chans att hänga med. Som vanligt har Per Sunding från fadderbandet Eggstone varit med och producerat och det är just i produktionen plattan räddas. Produktionen är habil och håller ihop låtarna på ett sätt de inte förmår själva, dessutom lyckas man tygla spretigheten i bland annat instrumentering. Texterna har alltid varit ett kapitel för sig när det gäller bob hund och de ger onekligen utrymme för personlig tolkning. De känns trots allt varma och glada och jag blir glad och varm när jag hör den här plattan. Osborne von Waldegg Fint Tillsammans: Med drömmen som ström (Silence)  Efter varje stort band med ett nytt koncept följer ett antal debutanter som stjäl idén och gör ett mer eller mindre lyckat försök att upprepa framgången. Efter Manchestervågen kom The High och Northside och svensk musik är sig inte riktigt lik efter Jakob Hellman. När stockholmsbandet Fint Tillsammans debuterar "på riktigt" (de har tidigare släppt en vinylsingel) nöjer de sig dock inte med att stjäla från ett enda band. De gör istället ett hopkok på ingredienser från de senaste årens stora succéer och rör ihop i en gryta de kallar platta. Minialbumet "Med drömmen om ström är nämligen en kufisk blandning av bland annat bob hund, Kent och Broder Daniel. Det låter som bäddat för succé men faktum är att det här inte är roligt alls. Det känns bara spekulativt och hoprafsat för att tillfredsställa en kvällstidnings fredagsbilaga. Musikaliskt verkar Fint Tillsammans inte alls veta vart de ska. Svulstiga 80-talsarrangemang blandas med Martin Stensös gnälliga DiLeva/Thomas Öberg-röst. Minimalistiska ballader sida vid sida med på-sniskan-låtar av samma typ som brukar hittas i mitten på Blur-plattor. Det kan ibland vara lyckat att blanda vilt. Det var det inte här. Det värsta med den här plattan är dock texterna. I ett försök att vara "lite crazy" går det över styr ganska snart. Spridda fraser sätts ihop till till synes oskuldsfulla och barnsliga texter men istället för att låta lite charmigt naivt, blir det bara enfaldigt när de krystade rimmen förmedlas genom Henrik Stensös röst:
Åka bil i gryningen/åka buss i gryningen/dricka sprit utan att bli full/åka båt utan att bli våt ("Kväll i staden") Jag skulle ju bara skoja/lägga häftstift i din doja ("Jag skulle ju bara skoja") Osborne von Waldegg |