menyn: _____________ förstasidan 25 bästa skivorna john cale billy bragg jonathan richman neil young bobhund _____________ recensioner nyheter länkar redaktionen _____________ re:start!   echobelly   jukeboxning 1   jukeboxning 2   jukeboxning guide   tamla motown   velvet underground _____________ iguana/kulturmotell the nick drake files

Jonathan Richman Diskografi: The Modern Lovers (Beserkley) 1976 (Beserkley-Rhino) 1986 Jonathan Richman & the Modern Lovers (Beserkley) 1977 (Beserkley-Rhino) 1986 Rock'n'Roll with the Modern Lovers (Beserkley) 1977 (Beserkley-Rhino) 1986 Live (Beserkley) 1977 Back in Your Life (Beserkley) 1979 (Beserkley-Rhino) 1986 The Jonathan Richman Songbook (Beserkley) 1980 The Original Modern Lovers (Bomp!) 1981 Jonathan Sings! (Sire) 1983 Rockin' and Romance (Twin/Tone) 1985 It's Time For Jonathan Richman and the Modern Lovers (Upside) 1986 Modern Lovers 88 (Rounder) 1987 The Beserkley Years: The Best of Jonathan Richman and the Modern Lovers (Beserkley-Rhino) 1987 Jonathan Richman (Rounder) 1989 Jonathan Goes Country (Rounder) 1990 23 Great Recordings by Jonathan Richman and the Modern Lovers (Beserkley-Essential-Castle Comm.) 1990 Havin' a Party with Jonathan Richman (Rounder) 1992 I, Jonathan (Rounder) 1993 !Jonathan, Te Vas A Emocionar! (Rounder) 1994 Precise Modern Lovers Order (Rounder) 1994 You Must Ask the Heart (Rounder) 1995

...Möte i Stockholm En varm augustisöndag 1996 kliver Jonathan Richman av 54:ans buss utanför klubben Studion vid St:Eriksplan i Stockholm. Han har gitarren under armen och sin nya kompgrupp strax bakom sig på gatan. Jonathan Richman, 54:an, St: Eriksplan, det tar mig några sekunder att få grepp om situationen.     - Hi, I'm Jonathan, säger han lite sluddrigt när vi hälsar. Han verkar stressad. Nattåg från Köpenhamn, bortkomna förstärkare, ont om tid för soundcheck, folk som vill prata. Typiskt turnéliv kan man tänka men för Jonathan är det första gången på många år han turnerar med band i Europa. Det är mycket att hålla reda på. Han är stressad. Men det är viktigt att saker görs rätt. Det första han gör när han kommer in på Studion är ge klubbens ljudkille noggranna instruktioner.     -När man sköter ljudet åt Jonathan Richman gör man precis tvärtemot vad man brukar göra med andra band, förklarar han för den något häpne ljudkillen.     -Du kan börja med att stänga av den där högtalaren. Och den där. Och vi kommer inte behöva dom där två heller. Enligt myten är Jonathan känd för att vara den ende i rockhistorien som under en konsert har bett ljudkillen att skruva ner ljudet. Det är uppenbarligen ingen myt. Jonathan Richman har länge haft en bestämd uppfattning: Ju högre volym, desto sämre kommunikation med publiken och vice versa. Studions ljudkille drar genast ner alla reglagen. När det väl är dags för frågorna är Jonathan fortfarande stressad. Han tittar på ljudkillen och bandet som börjat soundchecka lite tyst. Men han ler sitt Jonathanleende. Det är ett klartecken.

Publikkontakt, kommunikation med de som kommer till konserterna, verkar vara viktigare för dig än att spela in skivor. Eller har jag fel?

-Well, du har inte helt fel... så här är det. (Jonathan nästan viskar). Jag älskar att sjunga för folk och jag vet inte vad som är viktigt och vad som inte är det, men det är det som jag är här för att göra. Jag är här för att kommunicera med publiken.

Efter att ha spelat solo länge har du fixat ihop ett band igen . Jag läste i skivbolaget Rounders Jonathanbiografi att du tycker att det blir lättare att kommunicera med publiken när du spelar solo.

- Jag minns inte exakt vad jag sa. Jag vet att jag sa att det var lättare att kommunicera utan hög volym. Jag vet inte om det är viktigt huruvida man är sex personer, två personer eller en person på scen, men att spela högt, med mycket volym, det förhindrar kommunikationen.

Men varför bestämde du dig för att turnera med ett band nu?

-Ja, för det första erbjöd sig skivbolaget att betala för det. Och det lät ju som en utmärkt idé, svarar han med ett leende.

Så det känns rätt att turnera med band igen?

-Om det inte gjorde det skulle jag ju inte göra det.

Hur upptäckte du, absolut första gången, känslan av att kommunicera med en publik. Hur kom du på att det är det här jag vill syssla med?

-Jag bara gjorde det och det fungerade perfekt från första början. När jag först gjorde det som tonåring fungerade det helt utmärkt. Trots att de flesta som lyssnade avskydde vad jag gjorde fungerade det ändå perfekt. Jag älskade det. Jag sa: "Det här är perfekt. Måleri, att måla tavlor det är ju bra. Enda problemet med det är att först står man man där och målar och så får folk se sakerna senare. Men med det här (musiken, alltså) skapar man sin grej mitt framför näsan på dom."

Och hur vet du sen att publiken har gett sig till Jonathan?

-Man bara känner sådana här saker.

Och när det inte funkar...?

-Det händer förstås att jag inte når dithän jag vill och det känns ju inte så bra. Det som känns bra är att komma så långt, just till den punkt jag vill komma till i konserten, säger han och tittar mig i ögonen.

Innan du ens hade plockat upp en gitarr första gången, eller ens rört vid något instrument, vad var det som fick dig att vilja göra just det här?

-Det var antagligen att se Velvet Underground som spelade i Boston flera gånger. Och...efter att ha sett det sa jag: "Jag vill göra det här med". Det var just den grejen som fick mig att vilja börja med det här.

Och idag, vad är det som får dig att vilja göra det idag?

-Jag älskar att sjunga och spela gitarr. Och jag älskar att spela musik med bandet. Och...jag älskar verkligen dom här låtarna jag kommer på. Dom är roliga att sjunga. Och jag gillar också att sjunga på spanska, så ibland sjunger jag mexikanska poplåtar. Det är fortfarande kul. (Hör LPn "!Jonathan, Te Vas A Emocionar!",1994, red.anm.)

Från det ena till det andra, på skivan "You Must Ask The Heart" som kom innan den nya "Surrender To Jonathan", gör du en cover på Tom Waitslåten "The Heart of Saturday Night". Hur upptäckte du den låten?

-Jag har alltid gillat den och jag tror att första gången jag hörde den så var det i Dions version. Och jag tror inte jag hörde Toms version förrän mycket senare. Men jag gillade Dions version och frågade: "Vem har skrivit den där biten?". Någon sa att Tom Waits hade skrivit den så jag lärde mig texten och ändrade lite här och där. Jag gillar den. Ibland är den med på konserterna.

Lyssnar du på något annat av hans musik?

-Yeah.. jag älskar "Cruising in my '55" (Ol'55) och "Jersey Girl", svarar han entusiastiskt och det verkar som om Jonathan har en själsfrände i sjuttiotalets beatromantiske Waits. Både Waits och Jonathan (från "Roadrunner" till låtar som "Parties In The U.S.A." och framåt) har ju ägnat stora delar av sina livsverk åt att på ett svåremotståndligt sätt romantisera klassiska amerikanska fenomen. Jonathans musik har ett stark inslag av nostalgi inför den enklaste, tidigaste rock'n'rollen. När jag frågar varför det sena femtiotalet och tidiga sextitalet verkar spela en så stor del i många låtar, då får jag ett ganska irriterat svar:     -Hells Angels, du vet motorcykelkillarna, har ett talesätt: "If I got to explain it to you, you'll never know". Att förklara låtarna....om du inte förstår när du hör låtarna...nej, det går inte, suckar Jonathan. Plötsligt ursäktar sig Jonathan och ropar upp till bandmedlemmen Dan som står och spelar lite tyst på sin Hammondorgel:     -Dan! Hör du vad högt den där orgeln låter? Jesus! Det där är alldeles för högt. Eller är det bara just här det låter så där högt? Dan mumlar något om att det kanske är litet högt och Jonathan återvänder till vårt samtal. Jag tar chansen att gräva lite i det förflutna och frågar om "Bermuda" (låten där Jonathan omvänds av ett calypsoband).

Hur mycket av "Bermuda" är egentligen sant och hur mycket är...hmm...påhittat?

-Well, vad tror du...när du lyssnar på den, frågar Jonathan klurigt.

Jag ser den som en sorts manifest, svarar jag, litet osäkert.

-Vad är det? Vad menar du?, undrar Jonathan. Hastigt och lustigt har han, som man brukar säga, satt mig på pottkanten. Jag försöker förklara, men stakar mig nervöst.

Jaa...ööh.... ett sorts ställningstagande... det kanske inte är en exakt återgivelse av vad som hände men ändå, du har kommit fram till något.

-Den låten var faktiskt bara något som jag hittade på mitt under en konsert. Det var bara påhittat. Det var bara en berättelse om vad som hände när jag var i Karibien, konstaterar han.

Så du åkte i alla fall till Bermuda?

-Ja, och allt hände precis som det är i låten, svarar Jonathan, något förvånad över följdfrågan. Frågan om vad som egentligen var påhittat respektive sant, den låter jag bero.