På nya skivan "Surrender To Jonathan" finns fyra nyinspelningar av gamla låtar (bl.a. den 20 år gamla "Egyptian Reggae", red. anm.). Varför det och ser du inget värde i att låta den första inspelningen av låt vara den enda, den "heliga", så att säga?

-Nja...jag tyckte inte att tillräckligt många hade hört låtarna första gången. Och något heligt, det är det inte för mig. Om jag gör en nyinspelning så är det vanligen för att jag inte tyckte att den första blev tillräckligt bra. Till exempel "I Was Dancing In The Lesbian Bar", den tyckte jag satt riktigt bra första gången, men jag trodde att vi kunde göra det ännu bättre. Så vanligtvis är det för att jag tror att jag kan ännu bättre, förklarar han.

Du ska visst göra ett par videor nu. Vilka låtar blir det och har du någon idé om innehållet?

-Jag vet inte...och jag skulle nog inte berätta om det även om jag visste. Jag vill hellre överraska lyssnarna. Även om jag visste vad jag skulle göra så skulle jag inte berätta, säger han och skrattar till lite.

Du bor ju i Kalifornien numera men skriver fortfarande låtar om Boston. Är det lättare att skriva om Boston när man inte är där själv?

-Haha...jag vet inte. Det är inte så där enkelt. Låtarna bara kommer till mig.

Du har inga planer på att flytta tillbaka till Boston?

-Jag har inga planer överhuvudtaget. Jag vet inte vad jag kommer att göra, svarar han, korthugget och lite besvärat och säger han måste hjälpa till på scen snart.

I Warners (Jonathans nya bolag) korta Richmanbiografi står det att din musik har rötter i fyrti- och femtitalens amerikanska beatpoesi...

-Står det så? Det var lustigt! Jag vet inte vad dom talar om. Kan jag få se det där? Har du med dig den? Vem har skrivit det, frågar han upphetsat.

Jag tar fram skivbolagets A4-blad som är på svenska och börjar peka på formuleringarna när Jonathan plötsligt börjar läsa högt i en mening med orden "Richmans naiva och absurda ankdammstexter" och frågar vad det där betyder. Jag svarar att det antagligen syftar på Jonathans mer barnvänliga och kanske "naivistiska" låtar.

-Jaha, säger han lite argt, då har jag inget med där att göra. Ett amerikanskt skivbolag skulle inte....det där är ren europeisk klantskallighet. Jag kan inte kommentera det där. Det är så att det finns en kulturklyfta. Ibland kan det vara svårt att kommunicera i U.S.A, men om man söker riktiga kommunikationsproblem så är Europa stället att åka till. Jag säger inte att det skulle vara något generellt, men jag själv blir lätt missförstådd. Som alla dom här dumheterna om att vara "naiv"...

Så dom där grejerna kommer från Europa?

-Ja, det verkar så. Folk läser den engelska pressen i tron att dom där nog måste veta något utan att inse att dom (engelska pressen) inte vet något mer andra. Och sen plankar dom vad den engelska pressen har sagt. Tro inte på det där. Inget av det där är sant, avslutar Jonathan och tar fram sin hand för att tacka för sig.

På väg ut från Studion kastar jag en blick bakåt. Jonathan pratar med klubbens ljudkille. Ju högre volym, desto sämre kommunikation. När Jonathan senare gör kvällens extranummer, en a capellaversion av "Satisfied mind" är hans mikrofon så lågt nerskruvad att lokalens fläkt nästan överröstar honom. Behöver jag skriva något om publikkontakten?



start!