Historien om The Velvet Undergrounds födelse kunde
bilda stomme i utbildningsradions kursmaterial om kampen mot rasism och
trångsynthet.
Tänk bara:
En klassiskt tränad låtskrivare och gitarrist från New
York, med attityden hos en som fick heroin i nappflaskan istället för
välling, möter en brittiskt välartikulerad walesare som spelar
fiol och just har komponerat några symfonier. De finner ännu
en gitarrist samt en trumslagare, som inspirerad av en nigeriansk slagverksartist
plockar bort alla trummor i trumsetet utom bastrumman.
En sval, vacker tyska kallas in som chanteuse.
Första skivan "produceras" och bekostas av en homosexuell,
excentrisk konstnär och finslipas till sitt färdiga skick av en
hip, svart producent som tidigare produerat Bob Dylan.
Namnen är, om ni inte redan visste det, i tur och ordning: Lou Reed,
John Cale, Sterling Morrison, Moe Tucker, Nico, Andy Warhol och Tom Wilson.
|
Kursens avslutningsscener är redan en klassiker: 1993, då kommunismen
har fallit, bjuder dramatikern och presidenten Vàclav Havel in Lou
Reed till Prag, ett efterlängtat möte med en hjälte och en
inspirationskälla under åren av förtryck.
I bakgrunden till kamerans nervösa åkningar i små pragska
underjordiska källarvalv ljuder "Venus in furs" från
en insmugglad kassett.
Nå, detta utspelar sig förstås i mitt huvud, i verkligheten
bygger serien på intervjuer med Anders Carlberg och har Scorpions
"Wind of change" som ledmotiv, men det är en annan historia. Denna historia handlar om ett rockband som har
betytt så mycket för så få och så
lite för så många. För att citera Brian Eno: Ingen
köpte deras skivor, men de som gjorde det har alla bildat egna band.
I själva verket är detta ingen överdrift och frågan
är om det går att få en finare komplimang. Men vad är
det då som gör att just Velvet Underground uppnått denna
position, varför känns det inte fel att sätta likhetstecken
mellan Velvet och cool, medan det liksom inte känns lika
bra med ...Scorpions?
För att besvara denna fråga måste
jag börja tjata om en box.
|