Känslan av att ha 5CD-boxen med Velvet Underground i min hand inbillar jag mig liknar arkeologens upphetsade andetag då han finner ett nytt stenåldersfynd, en skärva från det förlutna som eventuellt kan omkullkasta alla tidigare teorier och föreställningar om historien. Mina reaktioner på första CD:n som innehåller en tidigare outgiven demotape från 1965 bildar en patetisk parad av utropstecken.

John Cale sjunger "Venus in furs"!
  "I'm waiting for the man" är en country-blues!!
  Lou Reed låter som Bob Dylan!!!
  Lou Reed skrattar!!!!
  Jag börjar t o m pilla bort banandekalen på omslaget i den uppriktiga tron att något sensationellt ska uppenbara sig där under.
   Så där fortsätter det tills jag i reflektionen från CD-displayen ser ordet nörd stämplat i pannan. Jag försöker lugna ner mig. Det här är ju ändå bara kuriosa. Det är visserligen ett genidrag att ta med demotapen i sin helhet, med omtagningar och mellansnack (jag tror att det är nio tagningar av "All tomorrow's parties"!) - man sitter där som pappan i förlossningssalen och häpnar - men ingen av versionerna kommer ju i närheten av de slutgiltiga på banan-LP:n.
   Nej, jag måste söka vidare efter pudelns kärna. Alla fyra "vanliga" studioskivor finns här i sin helhet och nu har jag chansen att se vad de egentligen går för. Är de så bra som jag alltid har inbillat mig? Och vad är bra musik?
   För några år sen, efter en blöt krogrunda, hamnade jag på en efterfest för två hos en nyfunnen kvinnlig bekant. Hon satte på musik som brukligt är, det blev Violent Femmes och Pixies, och det blev Velvet Underground. Hon tände rökelse och vi lyssnade, drack vin och pratade. Så småningom ville mina tankar glida in på helt andra områden än musik, men hon höll mig kvar, mer upphetsad av hur bra musiken var. Och jag höll ju med. Jag tror det var under "Here she comes now" som hon ställde frågan. "Vad är egentligen bra musik?", sa hon och såg ut över rummet med riojadimmig, drömsk blick. Jag hade inget bra svar, men i mitt rödmosiga tillstånd tyckte jag om frågan. Vi fortsatte lyssna och någonstans i mitten av "Sister Ray" slöt jag ögonen och somnade.

Det händer att vi stöter på varandra på krogen. Vi hälsar, men jag kan fortfarande inte svara på hennes fråga. Hon har antagligen glömt bort den här episoden, men jag trycker in CD nummer tre, spår 11 och lyssnar. Vad är egentligen bra musik?

Texten till "Here she comes now" består av fyra rader: "Now, if she ever comes now, now / Oh oh, it looks so good / Oh oh, if she's made out of wood / Just look and see" . Dessa fyra rader upprepas, med små variationer, låten igenom. Det tycks mig lönlöst att ens fundera på vad texten betyder, om den nu ska betyda något. Det intressanta är i stället sättet den framförs på. Lou Reed, likblek och tärd av för många nattliga excesser och för lite sömn, sjunger / pratar sig igenom låten i någon slags blandning av delirium och feberyrsel, medan hans drivande kompgitarr förvandlas till ett självgående lokomotiv. I ett hörn av rummet plockar Sterling Morrison drömska, glidande toner ur en magisk trollerilåda, i ett annat har en förvirrad patient rymt från sin terapi och funnit en övergiven trumma att banka på och någonstans i mitten av alltihop står John Cale och... för oväsen. Med andra ord: det låter fantastiskt.
   Under två minuter och två sekunder bygger Velvet ett korthus av musik, ett rangligt bygge av spända nerver och fjädrar. Det krävs ingen stor stygg varg för att blåsa sönder det här bygget, det räcker med att andas på fel ställe, så komprimerad är luften. Det handlar om koncentration och integritet. Velvet har ett sätt att ta en idé, ett tema och krama ur den tills det tar slut. "Here she comes now" är 2.02, "Sister Ray" (från samma skiva) är 17.07. När låten är slut är den slut.
   Velvet bygger också på kontraster. Tanken på fyra Lou Reed eller fyra John Cale i samma band är inte bara omöjlig, den är närmast frånstötande. Det vackra mot det fula, det coola mot det varma. Som Neil Young för att ta ett annat exempel. Hur avskyvärd vore inte "Heart of gold" om den framfördes av någon skönsjungande countryartist med bootsen uppdragna över blåjeansen? Eller omvänt: Tänk er taggtrådskompet i "Shots" utan Neils vackra melodi: bra men inget mästerverk.