För att vara titeln på en rockbiografi är Marcus Grays "It Crawled From The South" (1992) osedvanligt välvald och träffande. Kröp var ju precis vad R.E.M. gjorde. Bandet kröp, oftast sakta men för det mesta säkert, från den lilla collegestaden i Georgia ut till den stora världen. Och alla popälskare som har lärt känna de fyra krypande amerikanerna har nog kommit fram till liknande slutsatser om bandet, oavsett om man stötte på dem 1983, 1987, 1991 eller 1996. Jag pratar här om stor, livsviktig och banbrytande konst.
    The Byrds, Big Star, Neil Young, Velvet Underground, Simon and Garfunkel och nästan bortglömda The Replacements. Det är i det sällskapet R.E.M. hör hemma. Bland medlemmarna i klubben för den nordamerikanska popmelodins pionjärer. För mig var "Life's Rich Pageant" (1986) och "Document" (1987) R.E.M.s inträdesbiljetter till klubben. Med "Green" (1988) blev Stipe och kompani hedersmedlemmar och medlemsskap på livstid fick R.E.M. med, just det, "Automatic For The People" (1992).
    Det är lätt att bli patetisk när man vill hylla någonting, men "Automatic For The People" är något av det vackraste som åstadkommits, inte bara i musikväg. Det är ju bara tolv melankoliska sånger, men ändå så fantastiskt mycket mer. Ska man trots allt ge sig i kast med att analysera så tror jag en del av hemligheten bakom "Automatic" avslöjas redan i den inledande, mörka förstasingeln "Drive". Det är stråkarna, arrangerade av John Paul Jones (ex-Led Zeppelin). I andra refrängen kommer stråkarna in och dyker sen upp i var och varannan låt. De sitter alltid otroligt snyggt. De är fantastiskt vackra. Varje gång jag hör stråkarna i "Nightswimming" börjar jag gråta. Jag är helt enkelt totalsåld på snygga stråkar i popmusik.
    Skulle hemligheten bakom "Automatic" alltså vara en gammal Led Zeppelin-basist? Jo, här är John Paul Jones faktisk värd all beundran. Utan hans stråkar hade vi med stor säkerhet fått en betydligt sämre "Automatic". Cheers, John Paul!
    Att John Paul Jones har arrangerat stråkarna på "Automatic" är förstås ingen "hemlighet". Men har man, som jag, lyssnat på R.E.M. i snart tio år utan att riktigt förstå hur det alltid (nästan) kan låta så förbannat bra så måste man ta till ord som "hemlighet" eller "magi". Det är för att själv inte tappa förståndet. Bra musik är den musik som vi aldrig riktig kommer att förstå, men ändå alltid kommer att vilja lyssna på en gång till. Den krypande kvartetten från Georgia är mästare på just den sortens musik.

E R I K   R E G N S T R Ö M