 |  Supersonic var, när den kom, vad jag väntat på ända sedan "One Love" med Stone Roses. Redan i de första tonerna och fraserna kunde jag känna den magi Roses hade lämnat efter sig. En singel och en makalöst högljudd Hultsfredsspelning senare var det så dags att bekänna färg med en fullängdsdebut. Tyvärr svarade inte "Definitely Maybe" upp till de mycket höga förväntningar jag ställt, med undantag av singlarna. Det gjorde dock platta nummer två: "What's The Story...".  När jag stoppade "Whatever" i CD-spelaren första gången brast jag ut i gapskratt och funderade över hur man så uppenbart kunde stjäla från Lennon/McCartney utan att få sig ett kok stryk. Efter "What's The Story" bryr jag mig inte längre om Noel Gallaghers, som någon uttryckte det, "Lennononani". Så här bra musik behöver inte jämföras med något annat. Den förtjänar inte det, eftersom den kan stå av sig själv. Visst hörs tydliga influenser av Beatles, men det är svårt att inte hitta Beatlesinfluenser i popmusik, eftersom uppfinningen pop i sig tillskrivs just The Beatles. Att de klassiska kompositörerna genom århundradena lånat friskt av varandra ses bara som innovativa lån, men när det är fråga om pop verkar det vara en annan sak. So what att "Whatever" utan problem hade kunnat ingå i Beatleskatalogen. Vem bryr sig om att "Don't Look Back In Anger"-introt är rippat nästan rakt av. Beatles finns inte längre och Oasis är bäst, så varför fundera. "Whats The Story..." är en makalöst stark platta. Singlarna som hittills tagits från plattan är om möjligt ännu bättre än de första fem, möjligen undantaget "Roll With It", och då finns ändå utrymme att plocka ut fler singelstarka låtar. Det gör det svårt att ta på den här plattan. Att analysera och dissekera den. Det är ren och skär pop i sin rakaste och ärligaste form. En masse. Noels förråd av bra låtar verkar inte kunna sina. Oasis överöstes med bra kritik för "Definitely Maybe" även om debuten kanske inte helt nådde ända fram till publiken utanför England. Historien kändes igen och en andrafas av hypen - sågning - förväntade åtminstone jag mig.Som alla vet gick det inte så. Istället nådde Oasis ut till massorna med sitt andra album, ett album som även kritikerna tog till sitt hjärta. Även de som är jämngamla med Beatles. Nu är det tyvärr inte musiken som stått i fokus när Oasis har debatterats i musikspalterna den senaste tiden, utan de utdragna bråken i bandet. Tråkigt nog verkar inte Noel kunna hålla sams med sin mindre talangfulle bror under längre perioder, vilket jag tror, i förlängningen, kommer att innebära splittring. Det behöver dock inte innebära någon förlust, vare sig för oss - eller Noel.
O S B O R N E V O N W A L D E G G |