Ett axplock ur 1996 års nyhetsskörd om Morrissey:
Moz har varit i Hollywood och tittat på inspelningen av nya avsnitt till serien "Vänner". Han har intervjuat Joni Mitchell för Rolling Stone. Han har tröttnat på London ocn köpt ett hus i Dublin. Och enligt ett rykte, som visade sig vara ett skämt, har Moz tagit farväl av musiken för att i stället koncentrera sig på att göra en reklamfilm för Reebok.
    Så, då har vi nyanserat bilden lite. För det finns fortfarande oroväckande många som lever sina liv i tron att Stephen Patrick Morrissey mest är en melankolisk och självömkande enstöring med ovanliga tesorter som hobby. En dyster pessimist, för evigt vilse i en orättvis och oförstående omvärld. Fel, fel, fel!
    Morrissey i mitten av nittiotalet är ju egentligen som Iggy Pop 1977. Kanske inte rent privat men de båda har mer gemensamt än man först kan tro:
  • Det förflutna som sångare i ett banbrytande och intensivt band.
  • Skivorna som fick detta förflutna att nöja sig med att vara just ett förflutet. För Iggy hette de skivorna "Lust For Life" och "The Idiot". För Morrissey heter de "Vauxhall And I" (1994) och "Southpaw Grammar" (1995).
  • Liveframträdandena. Iggy känner de flesta till. Den som har sett Morrissey på en scen kan intyga det inte heller där handlar om någon tebjudning. Morrissey har rå kraft. Morrissey tar sin rätt. Han har en lust att leva.
    • Visst, den bitvis väldigt melankoliska "Vauxhall And I" förtjänar mer än väl sin plats på Iguanas lista. Har du inte den så spring ut och köp den i morgon. Men köp samtidigt den arga och fortfarande underskattade rockplattan "Southpaw Grammar". Innan seklet är slut kommer "Vauxhall" och "Southpaw" att ses som ett begrepps-par minst lika starkt som "Lust For Life" och "The Idiot". Tro mig.

    E R I K   R E G N S T R Ö M