 |  Det är middag hemma hos Jeff Powell, ljudtekniker i Ardent studio i Memphis. Gästerna består av Primal Scream. Medan de äter lyssnar de på första Stax-boxen när William Bell's "Everybody Loves A Winner" ljuder. Bobbie Gillespie ser ut att börja gråta och säger: "We gotta bring this music back. Why isn't it like this any more?" Så gick det till när Primal Scream var i sydstaterna för att spela in sitt musikaliska statement. Innan de kom dit hade de tjatat på sina idoler att de skulle ställa upp och spela in " Give Out". Idolerna är George Clinton, James Luther Dickinson, Roger Hawkins och David Hood, Memphis Horns och Tom Dowd. The Scream var ute på sin rock 'n'roll- myttrip och de valde att göra den med ett sällskap som vet hur det ska gå till.  De som gillade "Screamadelica" fattade ingenting utan frågade sig vart dansmusiken och flummet hade försvunnit. Recensionerna gick för det mesta ut på att klaga på retro och att man hade hört det förr. Jag för min del var grymt imponerad. Screams idoler är nämligen mina egna och musiken de gjorde är precis den musik jag själv älskar. Jag frågar alla som klagar, vad är det för fel på att göra musik man själv har lärt sig att älska av andra? Jag skulle göra exakt likadant själv. Kris Needs sa att om 10 år kommer "Give Out" att räknas till klassikerna precis som Stones "Exile On Main Street" gör i dag. Faktum är att "Exile" på sin tid fick ett ganska blandat mottagende, inte minst hos fansen. Jag säger: "Give Out But Don't Give Up" är nittiotalets "Exile" och "Screamadelica" är "Beggars Banquet". "Give Out" skulle från början ha hetat "Know What I Mean?".Det är det som det går ut på. Primal Scream är något som man egentligen bara intuitivt kan förstå. M A T T I A S L J U N G B E R G |