 |  1989 kom den banbrytande debuten "Stone Roses" ut. Ett år senare var "Some Friendly" ett faktum. Tillsammans med Happy Mondays bildade dessa två Manchesterband skola för ett helt knippe band under ett par magiska år i början av nittiotalet. Allt som kom från Manchester kunde säljas och såldes också. Så här i efterhand ska väl erkännas att flera av de plattor som släpptes i kölvattnet av Madchester inte känns särdeles fräscha idag. Undantagen är inte många men däremot så mycket bättre. "Some Friendly" är ett sådant album. 
Charlatans är det band som lyckats bäst efter Madchester, i alla fall vad avser produktivitet. Efter "Some Friendly" har de lyckats ge ut tre plattor medan Happy Mondays fick nog av Shaun Ryder och John Squire fick nog av Stone Roses. Det är nog symtomatiskt om man ställer bandens genombrottsplattor mot varandra: "Stone Roses" är vild, dynamisk och full av experimentlusta, "Pills 'n' thrills..." är knark, fest och eeh, knark, medan "Some Friendly" är en jävligt habil platta. Nu kan man tycka att meningen "en jävligt habil platta" inte är vad man förknippar med årtiondets mästerverk - men så är det. Det finns nämligen inte ett enda dåligt spår på "Some Friendly" och dessutom hittar man här de senaste sex årens bästa singel - "The Only One I Know".Jag köpte "Some Friendly" olyssnad för att de skulle låta "ungefär som Stone Roses" vilket sedan visade sig vara helt osant och dessutom kom de ju från Manchester vilket var ett argument så gott som något. Under slutet av decenniets första år gick "The Only One I Know" på repeat dygnet runt och när jag till slut hade lyssnat färdigt på den, letade jag upp fjärren och släppte lös resten. Charlatans var en av höjdpunkterna i något slags efterskalv till tonårsrevolten. Jag minns en pubkväll en decembernatt när jag och två vänner drog hem genom snöklädda gator i den tysta lilla staden, högljutt sjungandes "The Only One I Know"; hur vi höga på livet röjde genom stan, kastade snöbollar på fönster och bussar, välte vägskyltar och kommunala buskar och till slut sprang hem över den ännu inte tjockfrusna isen. Charlatans och Stone Roses var större än Beatles och Rolling Stones. Charlatans var här och nu och så kommer det alltid att vara. Det spelar ingen roll vem som var först ut på plan utan vem som spelade när jag kom in i matchen. Sedan kan medelålders kritiker skriva tusen artiklar om hur dagens musik är plagiat av deras uppväxts musik. Det var inte bättre förr, det är bäst just nu! O S B O R N E V O N W A L D E G G |