Det var med viss bävan jag tog mig an uppdraget att skriva om Nirvanas genombrottsskiva - vad finns egentligen att tillägga om denna 90-talets rockikon? Det är ju så med ikoner att de förr eller senare hamnar på museer dit historiskt intresserade vallfärdar för att berika sitt kunnande. Få är egentligen intresserade av att ta sig an konstverket som sådant, vilket översatt till popspråket innebär att Neverminds 12 låtar gärna blir mindre intressant än namnet Nirvana och vad de betydde för världen under sin korta existens.
    När jag nu ändå försöker formulera något vettigt om "Nevermind" vill jag passa på och reda ut ett missförstånd. Det finns en uppfattning bland kritiker och andra musikintresserade som går ut på att det var en slump att det var just Nirvana som slog igenom och banade vägen för 90-talets rockrevival, att det lika gärna kunde (läs: borde) ha blivit Pixies eller säg, Sonic Youth som ska ställas ut i 90-talsmontern när Historiska Rockmuséet en dag invigs. Indietugget. Samma inskränkta, revirpinkande attityd som tidningen Pop praktiserade när de inte med en rad nämnde Kurt Cobains bortgång 1994.
    För en tid sedan satt några vänner och jag och inledde en diskussion om var och när (à la mordet på Olof Palme) vi första gången hörde "Smells Like Teen Spirit". Alla hade tydliga minnesbilder av hur det gick till. Själv stod jag och jobbade på min praktikplats på Sveriges Television med MTV påslagen i bakgrunden. Samma slags nedärvda reflex som när man drar handen från en het platta, fast direkt motsatt, drabbade mig omedelbart. Jag släppte allt jag hade för händerna, gick närmare TV:n, skruvade upp ljudet och bara gapade. Efteråt infann sig den där sällsynta förnimmelsen av att ha varit med om någonting utöver det vanliga.
    Uppenbarligen var jag inte ensam om denna upplevelse. Uppenbarligen fanns det ett antal miljoner rockkids världen över som aldrig riktigt fastnade för Manchesterpop eller hip hop, som satt framför radioapparaterna när Bommen (eller dess motsvarighet) sändes varje söndag och pluggade namn som Shop Assistants och McCartyhs och visserligen gillade det, men ändå kände en svårdefinierad otillfredsställelse. Uppenbarligen fyllde Nirvana något slags tomrum.
    Efter singeln kom så fullängdaren och med den försvann alla farhågor om en one hit-wonder. 12 låtar, varav nära hälften kan betraktas som klassiker. Speltid: 42 minuter. Då jag är en godhjärtad varelse unnar jag alla människor att under 42 minuter få stänga av mediebruset, koppla bort alla mytföreställningar om Kurt Cobain, glömma indietugget och bara lyssna på "Nevermind" från början till slut. På hög volym. Då om inte förr blir alla varse att Nirvana inte alls handlar om grunge eller någon annan senkommen etikett. Det handlar om modern amerikansk blues för frustrerad, vit ungdom. I varje liten gudsförgäten förort finns det minst en olycklig tonåring eller tjugo-nånting som knyter näven i fickan lite hårdare när Kurts lakoniska men nakna röst pressar fram raden "I'm so ugly/But that's okay/Cause so are you/We've broken our mirrors" ("Lithium").
    Att Nirvana kom att kopplas ihop med grupper som Pearl Jam och Stone Temple Pilots är förstås ett smärre missförstånd. Pearl Jams rötter utgår snarast ifrån The Doors och amerikansk sydstatsrock. Nirvana hämtade näring ur Stooges, punk, hardcore och, faktiskt, engelsk postpunk. En jämförelse med Ian Curtis och Joy Divison är adekvat inte bara med tanke på Cobains självmord, och basgången i "Come As You Are" är stulen direkt från gothkungarna Killing Joke.
    "Just because you're paranoid/Doesn't mean they're not after you" sjunger Kurt Cobain i "Territorial Pissings" och berättar med den raden mer för mig än Pixies samlade verk. Just det, hur var det nu med jämförelsen med Pixies? Det lär vara så att nothäftet till Nirvanas unpluggedskiva har blivit en kioskvältare och att gitarrlärare numera låter sina elever, framtidens rockstjärnor, spela Nirvana istället för Beatles. Det ska nog mycket till innan Pixies "Bossanova" ingår i gitarrskolans grundkurs. Det är för avigt, för svårt, för "alternativt". Det var dock enkelt för miljoner människor en gång att lägga ifrån sig allt de hade för handen, skruva upp volymen och gapa när de hörde en låt på MTV. Det händer inte ofta, men det hände 1991 med Nirvana och det har hänt nyligen med Oasis. Häri ligger den enkla förklaringen. Det är sådan musik som också får miljoner människor att sjunga med i en sång vars text egentligen är både ohörbar och obegriplig, som blir klassisk. Att samma sång även har parodierats av Al Yankovic säger nog också en del om ett bands storhet. Exakt vad det sistnämnda säger känns dock inte lika upplyftande att gå in på här...

M I K A E L   L E D I N   (f d Hols)