 |  "Sometimes we ride in a taxi to the ends of the city Like big stars in the back seat like skeletons ever so pretty" ("The Asphalt World")  Fotboll eller rock. Så brukar alternativen för unga engelsmän att komma någon vart i livet sammanfattas. För Brett Anderson i Suede var det aldrig fråga om något val. Han föredrog tidigt att gå omkring i blonderat hår och agera så feminint som möjligt. Inte de bästa förutsättningarna för att bli en ny George Best. Det fick bli rock. Efter att ha harvat på gatorna som gatumusiker och spelat i oräkneliga hopplösa band träffade Brett via en annons gitarristen och låtskrivaren Bernard Butler. Det som uppstod då är vad vi gärna refererar till som...magi. Ett glittrande pärlband av singlar, från "The Drowners" till "Stay Together", som saknar motstycke under 90-talet, lade grunden för (och befäste) Suedes ställning som Englands bästa band. Debutskivan från 1993 var i princip en samling av de fyra första singelässen varvat med mindre starka kort. Om vi kan kalla den skivans lösa sammansättning för Suedes motsvarighet till David Bowies "Hunky Dory" så är "Dog Man Star" Suedes "Diamond Dogs". Ett väl genomtänkt koncept tänkt att fungera mer som en helhet än som enskilda delar. Och det fungerar ganska bra. Riktigt bra om vi undantar några väl pompösa saker där Brett låter som en uppblåst ballong som håller på att spricka. Låtarna vimlar av referenser till film och stjärnkulten och någonstans i botten finns den där drömmen om ett bättre, mindre grått liv som i princip all engelsk pop handlar om. Tre låtar sticker ut lite mer än de andra. "We Are The Pigs", som galant fullföljer Suedes singeltradition i bästa Metal Mickey-stil. "The Wild Ones", vars titel anspelar på filmen med Marlon Brando, och som musikaliskt lånar friskt från David Bowie - speciellt från "Sweet Thing" på just "Diamond Dogs". Den tredje höjdpunkten är den majestätiska balladen "The Asphalt World". Bernard Butler, som slutade i bandet under inspelningen av "Dog Man Star", hade fått för sig att den skulle vara 17 minuter lång, här klockar den in på 9 och är skivans tour-de-force, en rapport från asfaltvärldens desperata flyktdrömmar: "Sometimes they fly from the covers to the winter of the river/For these silent stars of the cinema/It's in the blood stream, it's in the liver". I avslutande "Still Life" lever croonern Brett ut alla sina Scott Walker-drömmar. Kanske för sista gången, för nu, 1996, verkar han bestämt sig för att Suede är ett popband igen. Och varför inte, med hits som "Trash" och "The Beautiful Ones" i bagaget vore det synd att klaga. Jag tror på Brett. En vacker dag går nog han och Suede iland med att göra sin egen "Ziggy Stardust" - den perfekta popplattan. M I K A E L H O L S |