 |  Efter att ha varit ute på hal is under i stort sett hela 80 - talet hittade Neil Young 1989 hem igen med den utmärkta "Freedom". Det var dock med "Ragged Glory" som jag och många av mina generationskamrater, födda i början av 70 - talet, först upptäckte den här polisongprydde mannens genialitet. Men det är inte bara därför jag håller denna skiva som en av Youngs allra bästa. Den har kvaliteter som, likt andra storverk, inte är bundna i tiden och den tål därför att jämföras med 70-talsmästerverk som "Zuma" och "Rust Never Sleeps". 
"Rundgångscountry" minns jag att jag och mina kompisar kallade "Ragged Glory" för när vi hörde den första gången, och det är väl än idag en ganska slående beskrivning av hur det låter. Neil Young och hans eviga vapendragare Crazy Horse står i en klass för sig när det gäller att skapa magin som uppstår när den sötaste melodin möter de larmigaste gitarrerna. Som bäst är Young när han balanserar på den tunna linan som skiljer sentimentalitet från patetik. På "Ragged Glory" är han på vippen att trilla av linan många gånger, men räddas alltid av någon halvfalsk frasering eller genom att köra över oss med sin feedbackladdade gitarr. Neil Youngs förmåga att låta sig föras dit gitarren leder honom är värt en essä i sig. Här räcker det med att konstatera att det värmer själen att följa med honom när han ger sig ut på en sådan resa. På "Ragged Glory" bjuds vi på många resor och två av dessa - "Love To Burn" och " Love and Only Love" - passerar dessutom tiominutersgränsen. Det är svårt att överskatta Neil Youngs betydelse för dagens gitarrförsedda unga män och det känns helt logiskt att "Ragged Glory" kom ganska precis ett år innan hela musikvärlden riktade sina blickar mot den så kallade Seattlescenen. Det är inte för intet man brukar kalla Neil Young för "The Godfather of Grunge". D A N I E L H E D R E N |