|  Med detta album, bandets tredje i ordningen, klättrade Smashing Pumpkins med stora kliv upp på världens alla försäljningslistor. Att kommersiell succé inte nödvändigtvis betyder fantastisk musik är en gammal beprövad sanning. Ibland, som med exempelvis R.E.M., Nirvana och Oasis, sammanfaller dock dessa på ett ganska underbart sätt, utan att banden förlorar integritet eller anseende. Det råder väl inga tvivel om att även Smashing Pumpkins nu med lätthet kvalar in i denna kategori. Att de har gjort det med ett dubbelalbum vars röda tråd är ångest, frustration och desperation och som bitvis är riktigt svårtillgängligt, framstår i det närmaste som en gåta. Men då kanske man glömmer att Billy Corgan och hans kompanjoner redan med den Butch Vig-producerade "Siamese Dream" sålde runt fyra miljoner skivor. Ett vanligt omdöme när "Mellon Collie and the Infinite Sadness" släpptes var att den var alltför splittrad och att någonstans bland albumets tjugoåtta spår dolde sig ett femstjärnigt mästerverk. Ingenting kan dock vara mer fel. Den här skivans storhet står att finna just i det splittrade, dess oerhört stora omfång med allt ifrån riffande heavy metal till melankolisk countrypop. 
Det finns dock en sammanhållande kraft i denna brokiga skara sånger och denna stavas lättast Billy Corgan. Det spelar tydligen ingen roll i vilka musikaliska domäner han än leder sina medpumpor, det låter Smashing Pumpkins om det i vilket fall som helst. Billy Corgan har den sällsynta förmågan att kunna vara hur pretentiös och patetisk som helst utan att man älskar hans musik mindre för det. Går det, till exempel, att bli annat än berörd av en man som sjunger "The sun shines and I don't" till den vänaste lilla melodi man kan tänka sig, på skivans avslutande spår "Farewell and Goodnight"? Dessutom är det Corgans oförmåga att låta tuff och macho som gör att han kommer undan med en ren Judas Priest-pastisch som "Fuck You (An Ode to No One)". Musiken må dåna hur mycket den vill, Corgan kommer ändå inte ifrån sin ynklighet, och det finns en djupgående melankoli hos honom som han inte förmår att radera ut, hur mycket han än vrider upp distpedalen. D A N I E L H E D R E N |