 |  Konserter gör mig ofta besviken. Det är jobbigt att gå på konsert. Artisterna är alltid försenade. Man trängs och knuffas med en massa ungdomar som spiller öl och trampar på en. Det låter skit och banden är ofta oinspirerade. Artisterna slaktar hänsynslöst sina egna låtar och verkar ibland tycka att publiken bara är ett nödvändigt ont. Så gott som alla band är bättre på skiva. Jag har alltid lågt ställda förväntningar på konserter. Och ju bättre jag tycker om en platta, desto mer räknar jag med att bli besviken av ett live-framträdande. Ett bra album faller från hög höjd, ett dåligt kan inte bli så mycket sämre live. Primal Scream i Roskilde 1992 blev undantaget som bekräftar regeln. Jag älskade "Screamdelica" när den kom. Spännvidden från klassisk Stones-rock till ambientsvävande techno var halsbrytande och äventyrlig. Och helt rätt förstås. Innan den kom ut beskrev Bobby Gillespie "Screamadelica" i NME som: "Itīs like: Beat this, motherfuckers." Och en bättre beskrivning kan inte ges. Våren 1992 fanns det ingen skiva som spelades oftare hemma hos mig än just "Screamadelica". Jag kände låtarna utan och innan. Jag visste precis när pianoslingan kom in i "Don't Fight It, Feel It" och jag kunde Jah Wobbles basgång i dubmixen av "Higher Than The Sun" i sömnen. Jag skaffade till och med videon. Jag hade mycket lågt ställda förväntningar på Primal Scream live. När det stod klart att de skulle spela i Roskilde -92 och att jag skulle vara där, övervägde jag att strunta i den spelningen. Varför äventyra intrycket av en helt fantastisk platta? Men hur det än var så stod jag där till sist när det var dags, på lördagskvällen i Roskildes på den tiden trånga danstält. Sent var det. Enligt programmet skulle Primal Scream gå på klockan 02.00 men så blev det naturligtvis inte. Ett band med en sådan knarkprimadonna som Bobby Gillespie klarar naturligtvis inte av i förväg uppgjorda tidsprogram. Man måste ju "ladda upp" och "komma i stämning" för att kunna genomföra en konsert. Och vi i publiken väntade. Och väntade. Under tiden kördes hård techno vilket med tre dagars festivaltrötthet i kroppen snabbt fick en att närma sig ett transliknande tillstånd. Efter trekvart gav mitt sällskap upp och gick och lade sig. Ungefär klockan tre somnade POP-skribenten Terry Ericsson mot en tältpelare och rasade omkull, men var snabbt på benen igen med en klädsam rodnad. Mina förväntningar har aldrig varit lägre. Ungefär halv fyra gick bandet på. Och var otroligt bra! En stenhård "Slip Into This House" följdes av en gitarrmanglande "Movin' On Up" och därefter blev det bara bättre. Bobby Gillespie var rockmyten personifierad, gruppens bandwagon dansade som galningar vid sidan av scenen och varenda låt lät tyngre, tätare och bättre än på skivan. Och det var lika snyggt att se som att höra. När det efter något extranummer tog slut, var det ljust ute. Lyckliga drog vi oss mot tälten i gryningen. Alla farhågor om en usel spelning hade kommit på skam. Och det är nog tack vare Primal Scream som jag fortfarande går på konserter ibland. E R I K H A E F F L E R |