 |  En klar nackdel med att bli äldre är att man blir blasé. Även om jag fortfarande får kickar av musik och upptäcker nya band saknas oftast entusiasmen jag kände som tonåring. De senaste tio åren är det endast ett fåtal band som kunnat sprida ilningar av lycka genom kroppen. Ett av dem är Teenage Fanclub och deras "Bandwagonesque" måste vara den bästa plattan som gjorts hittills under 90-talet. Teenage Fanclub är skottar. De bor i Glasgow. De är fyra schyssta snubbar som går upp klockan fem på morgonen för att ta flyget till Lollipopfestivalen i Tullinge och ersätta ett Manic Street Preachers som behöver visa upp sig på en bättre avsättningsmarknad än den svenska. Teenage Fanclub får ställa fram dricka och instrument själva och vänta i nästan en timme på att den store rockpoeten skall få jamma färdigt på stora scenen. Sedan går skottarna in och gör en lysande partyspelning.  De lirar sina snabbare och
poppigare låtar och kryddar det med covers på två av de bästa poplåtar
som skrivits (Alex Chiltons "September Gurls" och Gene Clarkes
Byrdslåt "I'll feel a whole lot better"). Inställningen för tankarna mer till ett amerikanskt band
än ett brittiskt. Det viktiga är vad och hur man lirar, inte var man
är och hur man ser ut. Kan ni tänka er Blur på en vägkrog i den
amerikanska mellanvästern? Knappast! Skulle Teenage Fanclub kunna göra det?
Självklart! Teenage Fanclub är ett jävligt bra och professionellt band. Inte minst
live.Teenage Fanclub skivdebuterade 1990. På de tidiga singlarna och på den första LP:n "A Catholic Education" (1990) fanns popkänslan, men den kombinerades med ett sound som mer förde tankarna till Dinosaur Jr än Byrds. På "Bandwagonesque" släppte man på stöket och lyfte fram popen i stället. Influenserna kommer mer från Big Star än Dinosaur Jr. Plattan inleds med "The Concept" där man efter två textrader bjuds omkvädet "Oh Yeah!". Hur kan man undgå att älska en sådan låt? Hur kan en sådan inledning bli fel? Det går helt enkelt inte. OK, alla låtar är inte lika bra men lägstanivån är mycket hög. Och så finns de briljanta höjdpunkterna. "December", "What You Do To Me", "Alcoholiday", "Guiding Star" och den helt fantastiska "Star Sign". Av princip skulle jag kunnat sätta vilken som helst av Teenage Fanclubs tre senaste plattor på första plats. Men "Bandwagonesque" är bandets första riktigt stora stund och den håller en jämn och hög kvalitet. "Thirteen" (1993) är lite ojämn och "Grand Prix" (1995) känns som början på en ny fas i bandets karriär som ännu inte är fullt utvecklad. När vi summerar 90-talets skivor kan TFC mycket väl ha överträffat "Bandwagonesque" men fyra år från milleniumskiftet är det ändå den som är bäst. Bättre än alla andra plattor. F R E D R I K S A N D G R E N |
14.4 modem