Som född 1970 har jag alltid haft ett par U2-fanatiker i min umgängeskrets. Allt eftersom jag vuxit upp och vänner kommit och gått har U2-lyssnarna förändrats. I början av 80-talet var de lite av fegpunkare som tyckte att U2 var rebelliska nog, för att ett par år senare sätta U2-plattorna i samma skivbackar som Simple Minds och när jag tillbringade ett år i USA 1987-88 stod de på stadiumrockarnas massmöten och tyckte att U2 var helt OK, minst lika bra som INXS, Bruce Springsteen och Midnight Oil.
    Jag förhöll mig under alla dessa år lika kallsinnig. När jag så en dag 1991 kommer in i en av dessa U2-fanatikers rum och hör ett jävla bröl, vilket visar sig vara U2:s nya singel "The Fly", inser jag att jag aldrig någonsin kommer att uppskatta dessa irländare. Så fel jag hade. Några månader senare ägde jag "Achtung Baby" (vilken var en av konkurrenterna om förstaplatsen på min lista här) och ytterligare ett och ett halvt år senare kom jag ut från Stockholms Stadion där jag just sett U2:s Zoo TV- konsert vilket var den dittills bästa konsert jag sett.
    Jag sprang snart därefter och köpte gamla U2-plattor men, utan att vara dåliga, håller ingen av dem "Achtung Baby"-klass (det är det inte många plattor som gör).
    Flera artister och album har genom åren anklagats för att vara milstolpar i musikhistorien och även om jag inte önskar någon platta detta fordrande epitetet, gör nog "Achtung Baby" ändå anspråk på det. "Achtung Baby" skrevs i ett Europa som höll på att brytas sönder. I ett Europa som det höll på att gå åt helvete för rent ekonomiskt. En skitig och bitter platta. Ett tidsdokument för eftervärlden. Det är nog så att flosklerna inte riktigt räcker till för att beskriva ett sådant här bra album.
    U2 växte med "Achtung Baby" ur den trånga och framförallt stela stadionkostymen och blev ett överraskningarnas band. Turnéerna förvandlades till enorma spektakel som drog runt och skapade rubriker överallt. "Zooropa" som kom mycket snart efter "Achtung Baby", var tänkt att bli en singel och pekade, musikaliskt, ut en helt annan riktning än den sistnämnda hade gjort. Det var nästan så att de nya greppen avlöste varandra i sådan takt att effekten uteblev. "Jaha, det är bara U2 som är i farten igen" lät det så fort det hördes någonting från gruppen. Bono blev dessutom något av en talesman för artister mot orättvisor världen över, med en kulmen under Zoo TV-turnén då han under konserterna talade live med ungdomar i Sarajevo. Det renderade honom, om det inte skett tidigare, epitetet överpretentiös i tidningsspalterna - kanske inte helt obefogat.
    Det var alltså inte bara skivan "Achtung Baby" som skapade skriverier och hysteri, men bortser jag från ståhejet runt omkring och bara ser till musiken, så är jag säker på att plattan hade blivit ihågkommen även utan Jesustendenser och gyckel.

O S B O R N E   V O N   W A L D E G G