 |  När Neil Young och Crazy Horse i början av 1991 skulle ut på USA-turné meddelades det att Neil hade fått med Sonic Youth som förband. Så här i efterhand är det inte många som höjer på ögonbrynen för det. För den som gillar temaresor i distortion och feedback framstår det ju idag som helt naturligt att dessa två skulle stå på samma scen. Men då var detta en smärre chock, såväl för Youngs gamla hippiefans som för  Sonic
Youths svartklädda art-rockpossee. Själv satt jag framför läxböckerna
och svor över det faktum att varken Neil eller Sonic Youth hade varit
i närheten av Sverige på åratal.Men jag hade förstås Neils nya, "Ragged Glory" (se nummer 21 på Iguanas lista), och jag hade "Goo". Jag vet inte om Coolio har hört "Goo" men häromåret rappade han om en "Fantastic Voyage". Och en fantastisk resa är precis vad "Goo" är. Genom oändliga lager av feedback och disharmonier rör sig Thurston Moore och kompani mot en sorts mörk nittiotalspsykedelia. Det görs flera mysiga pauser för frenetiskt rockande och här finns Sonic Youthlåtarna som skulle ha blivit monsterhits i en perfekt värld: "Dirty Boots", "Kool Thing" och "My Friend Goo". Nej, Coolio har antagligen inte hört "Goo", men det har förstås Chuck D. gjort. I gästspelet på låten "Kool Thing" får Public Enemyrapparen en fråga av Kim Gordon:  "Hey Kool Thing, are you going to liberate us
girls from male white corporate oppression?". Jag kan fortfarande inte
tyda vad Chuck D. svarar, men tungt låter det i alla fall.Det är just där, mellan Kim Gordon och Chuck D, mellan det intellektuella och det som rockar, det är där som Sonic Youth alltid har pendlat fram och tillbaka. Som lyssnare vet man aldrig om man ska få en slow-motionresa genom nedre Manhattans konstgallerier eller om det blir en forsränning genom tunga, vridna basgångar och ett sjuhelvetes gitarrlarm. Det verkar bara vara Thurston Moore som vet. Det är inte för intet som han kallas "The King of Cool". E R I K R E G N S T R Ö M |
14.4 modem