 |  När Jeff Buckley var sex år träffade han för första och enda gången sin pappa, den numera kultförklarade folk-rock-jazz-avantgardesångaren Tim Buckley. Det enda Jeff minns av mötet är att Tim lät honom sitta i sitt knä. Under tystnad. Inte ett ord utväxlades. Ett par år senare dog Tim Buckley av en överdos heroin, 28 år gammal. Om varje regel har ett undantag är Jeff Buckley detta bland typexempel som Julian Lennon, Ziggy Marley och Jack Vreeswijk. Dessa låter som bleka kopior av sina fäder. Jeff Buckley gör det inte. Då en vän till mig fick se och höra Jeff Buckley första gången drog han en parallell till killen i plugget som på håltimmarna satt i fönstret och klinkade på en akustisk gitarr. Ni vet, en sån där som det finns minst en av i varje skola.  Ett vältummat ex av Sartres "Äcklet" i fickan på den svarta läderjackan. Frånvarande blick. Diffusa drömmar om rock, poesi och Kvinnan. En svår kille. Som dessutom på något märkligt sätt alltid har en svans av beundrande tjejer efter sig. Min vän sa detta lätt sarkastiskt, men han hade ju rätt. Jeff Buckley är en knepig kille, och som tonåring satt han säkert där med en gitarr och närde sina drömmar, ibland i sällskap med skolans tuffaste rockbrud. Det har för övrigt alla mina rockhjältar gjort. Jeffs skolor låg i södra Kalifornien där han flackade runt tillsammans med sin mamma och styvfar. Den musikaliska dieten bestod av The Who, Led Zeppelin och Beatles - Jeff lärde sig spela gitarr, flyttade hemifrån och började spela med lokala band. Det var dock inte förrän 1991 som det började lossna. Han blev då inbjuden att spela på en hyllningskonsert till Tim Buckleys minne i New York. Där träffade han Gary Lucas som hade gjort sig känd som Captain Beefhearts gitarrist. De bildade bandet Gods and Monsters och om det från början var oklart vem som var bandets stjärna så visade det sig snart. Allt det där som kallas star quality fanns personifierat i Jeff Buckley. Utseendet, den slitna skinnjackan, det nonchalanta sättet att tända en cigarett... Och så Rösten. Jeff Buckley hatar att bli jämförd med sin pappa, men det går inte att komma ifrån det genetiska arvet. Teknisk briljans (Tim Buckley hade ett röstomfång på fem oktaver) kombinerat med sinnlig inlevelse. Jeff Buckley klarar av att sjunga allt från machorock till feminin kastratsång och han har en plats reserverad där uppe i sångarhimlen, tillsammmans med Scott Walker, Frank Sinatra, en ung David Bowie och några till. 1992 upplöstes Gods and Monsters och istället inleddes Buckleys solokarriär, fortfarande med Lucas som vapendragare. Debuten var en minilive-CD inspelad på stamhaket Sin-E i New York. Den är bra, men här uppenbarar sig också Jeffs stora problem: Han är så medveten om sin egen briljans att han ibland slår över och blir outhärdlig. På scen kan han han ena minuten vara fantastisk för att i nästa brista ut i tio minuter scattande av en Edith Piaf-sång. På franska. Han är den sortens artist som bör hållas i tyglar och ha en väldefinierad ram för sitt skapande. Denna ram stavas i Jeffs fall "studioplatta". Och plattan är "Grace". En av många översättningar av ordet grace är "nåd" och det är en sällsam nåd att få lyssna på "Grace". Inledande "Mojo Pin" kryper sakta fram över prärien för att så småningom brisera i glödande gitarrkaskader och vulkanisk sång. Titellåten lyckas med konststycket att vara både överjordiskt vacker och kompromisslöst brutal. "Last Goodbye" är en av de mest hjärtslitande sångerna om förlorad kärlek som någonsin spelats in. Resignation och längtan i samma andetag: Please kiss me But kiss me out of desire, babe And not consolation"  Egentligen borde "Grace" inte ha kunnat göras 1994. Den är så fel, så befriad från trender, så omöjlig att kategorisera. Jeff Buckley är en klassisk, tidlös singer-songwriter som hade blivit megastjärna 1973, men ändå låter 90-tal. Varje ton på skivan är noggrant utmejslad, här finns inget trams och inga ironiska blinkningar. Arrangemangen är knivskarpa och de omstämda gitarrerna slingrar sig kring varandra i intrikata mönster. Tonen pendlar mellan religiös mystik och sex, mellan tungsinne och kärlekens olidliga lätthet. I Benjamin Brittens "Corpus Christi Carol" är Jeff en kysk korgosse, i "Eternal Life" förvandlas han till ett rytande vilddjur, en Robert Plant med lejonman. Tidpunkten är alltid här och nu, den eviga drömmen om att fånga ögonblicket i flykten: We both might go tomorrow" ("Grace") Men, nu skriver vi november 1996 och någon uppföljare till "Grace" är ännu inte i sikte. Senaste budet löd våren 1997, men det vågar jag inte lita på. Oberäknelighet är nämligen ett av Jeff Buckleys mer framträdande kännetecken. Under åren efter "Grace" har han, förutom flitigt turnerande, spelat bas i obskyra New York-band, sjungit tradjazz med Jazz Passengers, läst dikter vid poesifestivaler och hoppat in på skivor med Patti Smith och Brenda Kahn. Istället för att skriva låtar och gå in i studion. Det är sådant man får leva med. Vissa artister levererar punktligt habila hantverk varje eller vartannat år, andra får till ett mästerverk vart tredje. Jag hoppas och tror att Jeff Buckley hör till den sistnämnda kategorin. M I K A E L L E D I N (f d Hols) |
14.4 modem