|   En av de bästa sakerna med "Blue Lines" är en lista som man hittar
längst bak i CD-häftet. Listan består av en uppräkning av
inspirationskällor. Där hittar man namn som Joe Gibbs, Scorsese,
Marley Marl och filmer som "Dog Day Afternoon" ("En satans eftermiddag") och "Taxi Driver". Som synes
är det en väldigt splittrad samling influenser.Det är just detta som jag tycker är styrkan hos Massive Attack. De blandar in alla sina influenser och ut kommer ett uttryck som känns helt originellt och väldigt mycket Massive Attack. När skivan kom ut 1991 lät den så helt annorlunda, något jag aldrig hade hört förut. Nu, fem år senare, har jag fortfarande inte hört något liknande. Lyssna t ex på titelspåret med rap av Tricky Kid (senare bara Tricky) och 3D. Texten består nästan bara av namedropping. Andra fyndigheter hittar man på skivans bästa spår "5 Man Army". Obetalbar rad: "I'm Daddy G and my crew is large/Don't call me an officer/Just call me a serge".  Storheten i "Blue lines" ligger i den otroliga fantasin som flödar genom skivan och gör att skivan blir helt unik. Men det är inte bara musiken som Massive Attack har koncentrerat sig på. Omslaget är som en hipp fotoutställning. Det är 3D som är hjärnan bakom omslaget och han har även dragit med sig andra konstnärer så att de kan hänga i Massives posse. När Massive spelar live har de följdaktligen med sig en mobil utställning där de visar sin konst. "Blue Lines" är mer än bara en ypperlig skiva, den är t o m ett designexperiment. Fortfarande känns skivan så extremt fräsch och det har väl med alla dessa nämnda komponenter att göra. En soulskiva med ett designat yttre kan man kanske kalla "Blue Lines" för.
M A T T I A S L J U N G B E R G
|
14.4 modem